Hjälp! Min papegoja är dominant/hormonell/könsmogen/territoriell/elak och biter mig – vad ska jag göra?

ByDjurSmart

Hjälp! Min papegoja är dominant/hormonell/könsmogen/territoriell/elak och biter mig – vad ska jag göra?

Det finns oerhört många myter gällande hur en bör arbeta med djur som uppvisar problematiska beteenden, inte minst när det gäller papegojor som bits. De allra flesta av dessa är inte grundade på något annat än att någon en vacker dag fick för sig att “så här är det nog”, och bestämde sig för att sprida det vidare.  Vilket, för att vara helt ärlig, är rätt förståeligt. Få saker kan nog göra en mer desperat än att uppleva problem med sina sällskapsfåglar, och det är inte förrän på senare tid som välgrundad information faktiskt funnits tillgänglig för sällskapsfågelägare. Det är helt klart dags att vi gör hål på lite gamla myter.

12901528_10153567422157916_7333909350773373111_o

Här ses en hormonell mördar-ara skoningslöst attackera en intet ont anande buske. RIP.

Vi människor är överlag väldigt bra på att spekulera kring orsaker, trots att det faktiskt inte ger oss så mycket relevant information alls, och oftast inte leder till så mycket mer än en känsla av maktlöshet och en etikett att sätta på vår fågel. I bästa fall. I värsta fall leder dessa spekulationer till att vi agerar på vis som leder till jobbiga- och ibland rent av farliga konsekvenser både för oss människor och fågeln i fråga.
Några exempel på dessa etiketter eller hittepå-förklaringar är att papegojan försöker dominera oss, att den är hormonell, den är elak, den är territoriell, den håller på att bli könsmogen… Listan kan göras lång.

12829339_10153502667177916_876963473501061134_o.jpg

Sitter du där och LIPAR åt mig? Vad är det här för tonårsfasoner!?

Det kan tyckas ofarligt att spekulera såhär, men det är det inte. Vad som händer är antingen att dessa etiketter antyder för oss att problemet är något som ligger inuti fågeln och som vi (och fågeln) helt enkelt måste stå ut med tills det går över av sig självt, om det någonsin gör det. Eller – ännu värre –  vi börjar agera efter dessa påhittade etiketter. Om jag intalar mig att fågeln försöker dominera mig är sannolikheten stor att jag försöker åtgärda detta genom att sätta den på plats, kanske genom att tvinga den till det den inte vill göra, eller genom att korrigera den bitande fågeln genom att ta tag i näbben och ryta till åt den. Visst kan papegojor vara hormonella och visst blir de könsmogna– men papegojägare verkar ha överlag ha en enorm övertro till vad detta faktiskt innebär, och kastar dessa etiketter runt sig som orsak till alla tänkbara problem. Något som är sorgligt, eftersom det gör att vi blir blinda för vad det faktiskt är som händer – och hur vi kan lösa (och förebygga) problemen i fråga.
Det är fullt möjligt att leva med en fågel som till exempel genomgår könsmognad utan bett, eller att det är särskilt jobbigt alls. Överproduktion av hormoner relaterade till häckning, könsmognad eller liknande är –aldrig- en ensam orsak till aggressivt beteende. Punkt.

1462604_10153487220732916_4566603522512940222_o

Min min när folk försöker förklara beteende med hjälp av etiketter.

De beteenden vi ofta väljer att samla under etiketterna dominans, könsmognad  och liknande är I själva verket beteenden vi själva gett upphov till genom att lyssna för dåligt och vara alldeles för respektlösa mot vår fågel, lägga ner för lite fokus på att etablera en konsekvent kommunikation- och på att förstärka de beteenden vi faktiskt vill se.
Att benämna dessa fåglar som aggressiva är i mina ögon faktiskt rätt ironiskt, eftersom det i den absoluta majoriteten av fallen rör sig om ett djur som agerar defensivt! Vi har helt enkelt lärt dem att vi är opålitliga, och att bli hårdhänt med den där inbyggda konsekvöppnaren de har i ansiktet är det är det enda sättet att bli tagen på allvar.
Jag har tänkt skriva mycket mer om det här I framtiden, men tills dess vill jag illustrera vad jag menar med ett rätt typiskt exempel: Vilda.

11906808_10153584044357916_3098657656965824893_o.jpg

En riktig skönhet, inte sant?

Vilda är en av de blågula arorna som bor på Korpdalen där jag numera arbetar. Hon har enda sedan hon var liten varit lite knepigt att handskas med. Hon kunde tidigare endast hanteras av en person – alla andra försökte hon bita om de närmade sig. Enda sedan hon var bebis har hon delat ut tjuvnyp till höger och vänster, och går väldigt lätt upp i varv under hantering, vilket mynnar ut i bett eller hårdhänta nyp, stundtals även till personen hon gillar. Det vore väldigt lätt att sätta etiketten ”elak” på henne och sedan helt enkelt stå ut med att det är så, eller försöka läxa upp henne för det här oönskade beteendet. Det jag istället gjorde var helt enkelt att börja med att observera henne. Vad händer innan hon går upp i varv och innan hon försöker bitas? Vilda reagerar väldigt starkt på rörelser och händer som närmar sig. Något som faktiskt är helt normalt för en papegoja som inte fått lära sig annat, och dessutom är det ofta något vi omedvetet gör värre i våra interaktioner med fåglarna. Min uppgift blev att lära Vilda att:
1. Mina händer aldrig kommer att göra något mot henne som hon inte vill
2. Att vara nära mina händer leder till trevliga saker

12764440_10153455151512916_4594753046515904292_o

…Okej. Så vad gjorde du?

Det första jag gjorde var att se till att minimera våra interaktioner så att de blev korta, strukturerade och positiva för oss båda. Kvalitet över kvantitet. Målet var att hon aldrig skulle känna ett behov av att nypa mig, och heller aldrig få chansen att göra det. I början innebar det att jag, med lugna rörelser och hela tiden med ett öga på hennes kroppsspråk, helt enkelt stod och matade henne med små bitar godis, så att hon skulle få positiva associationer till att mina händer rör sig (fortfarande långsamt och medvetet) nära henne. Vi började sedan öva på att gå upp på handen. I och med att hon var obekväm med att mina händer närmar sig henne annat än för att leverera godis i det läget la vi upp det så att hon fick närma sig min hand istället. Genom att göra min hand till en knytnäve och hålla den mot änden av pinnen hon sitter på, så kunde jag be henne att gradvis gå närmare i den takt hon själv kände sig bekväm med, genom att locka med godis. Närmade hon sig fick hon en godisbit, och kunde sedan backa igen om hon kände för det. Skulle hon få för sig att försöka ta tag i min knytnäve med näbben istället för att närma sig med foten tog jag helt enkelt lugnt bort min hand  – och chansen till att få godis – i några sekunder, innan hon hann göra det. försökte vi igen. Hon lärde sig snabbt att näbb + hand = meh, fot + hand = yay! Sakta men säkert hamnade både en- och båda fötterna på min hand, och vi kunde börja öva på att sitta på handen en kort stund för att sedan gå av den igen. (Något som ofta glöms bort men är precis lika viktigt, om inte viktigare, än att lära dem att gå upp!) Vilda friflyger, så detta var ett viktigt första steg till att kunna träna på inkallningar även med mig. (Och det dröjde inte länge tills det var möjligt!)

Att en fågel sitter på handen är ingen garanti för att den inte kommer att bitas. Tvärt om sätter det oss som tränare i ett ännu mer utsatt läge, eftersom vi inte kan flytta på den om vi märker att det ör på väg att hända. Istället för att vänta på att hon nöp mig och skaka på handen eller tillföra henne annat obehag (som bara skulle rasera allt arbete jag lagt ner på att bygga upp tillit) behövde jag alltså göra det värt för Vilda att hålla sitt huvud högt upp, och hennes näbb borta från handen hon satt på i början. Genom att vara medveten om var jag höll handen med godis och se till att förstärka henne mycket och snabbt med nötbitar för att hon hade huvudet högt första gångerna hon satt på handen undvek vi det problemet, och övade istället från början på rätt beteende.  Sedan kunde vi gradvis öka både tiden hon spenderade på handen och tiden mellan nötbitarna, utan att hon valde att sänka huvudet. Förstärkningshistorian vi långsamt bygger upp på det här viset ökar aöötså sannolikheten för att hon själv väljer att hålla huvudet uppe, istället för att gnaga på mina fingrar.

12696224_10205952528561081_711650581_n

Första gången på handen! Notera hennes avslappnade kroppsspråk, och att hennes uppmärksamhet (och näbb) är orienterad mot godishanden.

Idag börjar jag och vilda utveckla en riktigt bra relation, och jag kan använda även andra förstärkare än mat för att uppmuntra lugnt och trevligt beteende när vi umgås. Leksaker, uppmärksamhet och lite mysigt huvud-kli är topp, tycker hon. Nu kan vi umgås längre stunder, och hon är märkbart avslappnad när jag är i närheten överlag, även om vi har mycket kvar att lära oss om varandra.  Genom att konsekvent visa att jag ser- och respekterar hennes små signaler, se till att hon aldrig har anledning eller chans att gå upp i varv och/eller bitas genom att planera våra interaktioner, och genom att se till att de alltid leder till trevliga saker för oss båda blev alltså den elaka fågeln plötsligt snäll.
Detta är faran med etiketter: vi kan aldrig ändra på vad ett djur är. Vi kan däremot ändra på vad djuret gör, genom att ändra på omgivningen, och inte minst på vad vi själva gör i närheten av djuret. Det kommer i längden också ändra på vår uppfattning om vad djuret ”är”…
Tänk beteende istället för egenskap, kom ihåg att beteende alltid sker i en kontext. Är beteendet riktat mot dig är du en del av den kontexten. Försök att inte falla för frestelsen att spekulera om orsaker som du inte kan bekräfta – observera istället.

Vill du lära dig mer om hur du kan förebygga- och komma till rätta med problembeteenden hos papegojor och andra djur? Vi jobbar just nu på flera olika föreläsningar och kurser i ämnet. Är du intresserad av att vara med? Släng iväg ett mail till Stephanie@djursmart.se så ser jag till att höra av mig när de lanseras!

/Steph, CPBC
iaabc-certified-black

About the author

DjurSmart administrator

Leave a Reply