Tomt på relationskontot

ByDjurSmart

Tomt på relationskontot

Jag har en fattig relation med mina djur.

Ja, det är sant. I alla fall om jag skall tro följande stycke som är taget ur en annan blogg:

Tänk dig din egen familj – mamma pappa barn. Inga krav ställs, inga relationer byggs, utan all kommunikation i familjen hanteras med belöningar av olika slag.
Enligt min mening blir det en “fattig” relation.

Författaren fortsätter:

”Sen anser jag det viktigt i kommande relation med hunden, att hunden faktiskt lärt sig att “man kan tvingas till saker även om man inte vill”.
Tänk dig en stor stark ras, som man under två års tid har haft en kravlös relation med. Man har rundat problem och krav enbart med hjälp av fin inlärning och belöningar.
Den hunden, nu två år gammal, tvingas du nu ställa ett krav på.
Den lilla valpen gnäller och valpbiter då du ställer ett krav, den stora och starka två åriga hunden gör samma sak. Men nu är det morr och angrepp (eftersom den blivit starkare).”

Om en inte har erfarenhet av den typen av träning som jag ägnar mig åt och som författaren tafatt försöker att berätta om kan det här verka logiskt. Jag tänkte ägna det här inlägget åt att förklara varför så inte är fallet.

Hur ligger det till, då? Upplys oss!

Hur ligger det till, då? Upplys oss!

”Krav” är till att börja med en rätt godtycklig term som vi måste definiera. Ett krav kan både likställas med ett kriterie; ”du behöver uppvisa den här responsen för att få det du vill ha”, det vill säga ”du måste sitta när jag säger sitt för att jag skall ge dig belöning.” Hunden har alla möjligheter i världen att neka, och så är det med det. Kravet är på prestation, inte deltagande. Detta är ju dock grundpremissen för all typ av träning som bygger på ovan kallad ”fin inlärning med belöningar” så jag förutsätter att det inte är vad som avses. Jag tolkar här ”krav” som ”du måste delta och finna dig i det jag utsätter dig för/göra det jag kräver av dig, annars…” (Fortsätter jag med det jobbiga tills du gör det och slutar protestera, enligt författaren själv.)

Vi som hanterar våra hundar utan tvång leker med dem, promenerar, umgås, vi tränar, vilar tillsammans och gör precis allt sånt som alla ekipage förhoppningsvis gör. Det räcker tydligen inte. Den enda skillnaden från en ”vanlig” hundägare är att vi har en annan filosofi vad gäller hantering och inlärning av nya beteenden. Vi kan alltså dra slutsatsen att författaren menar att det är just förekomsten av krav, enligt resonemanget ovan, som är det som lägger grunden för en ”rik” relation. Genom att lära hunden att vi tänker utsätta den för saker den inte är bekväm med oavsett vad den tycker om det får vi på något vis ett starkare band. Rätta mig gärna om jag uppfattat det fel, men jag förstår inte hur det skall kunna tolkas annorlunda. Detta påstående är heller inte något nytt påhitt, utan ett argument som ofta används av så kallade ”balanserade” tränare som saknar egentliga kunskaper om vad tvångfri träning faktiskt innebär i praktiken.

"Hörrödu! Nu får du faktiskt tvinga mig göra något jag inte vill så att jag kan tycka om dig på riktigt."

”Hörrödu! Nu får du faktiskt tvinga mig göra något jag inte vill så att jag kan tycka om dig på riktigt.”

Negativ förstärkning är alltså det författaren förespråkar för att lära hundar ”stå ut” med hantering. Vi gör det vi gör och ger oss inte förrän hunden slutar kämpa emot; vi ställer krav. (Är du osäker på vad negativ förstärkning innebär kan du läsa mitt inlägg om det här.) Att lära hunden att finna sig i hantering ”med hjälp av belöning” (jag antar att författaren här menar positiv förstärkning) anser författaren är att ”runda av kraven och muta sig fram”. Att jag lär hunden vad som förväntas av den och att tycka om att delta istället för att stå ut med det är alltså att ”runda av krav och muta”. När jag tar fram klosaxen kommer min hund lugnt och lägger sig i mitt knä, och han reser sig inte upp förrän jag ger honom frisignal. Inte för att han måste, utan för att han vill. Hemskt, eller hur.

Här vilar Leslie i knät under ett kloklippningspass första veckan hos mig. Han vet att han kan gå om han vill, men att det är trevligare att ligga kvar.

Här vilar Leslie i knät under ett kloklippningspass första veckan hos mig. Han vet att han kan gå om han vill, men att det är trevligare att ligga kvar.

Vår relation bygger på frivilligt deltagande. Min hund (och mina fåglar för den delen) vet att jag respekterar det han förmedlar till mig. Känner han sig obekväm i något är det ok, och då lägger vi upp träningen så att han känner sig bekväm och kan lyckas istället.
För mig är det just precis det som gör en relation: trevliga upplevelser I varandras sällskap, samspeloch ömsesidig respekt. Ge och ta. Inte att den ena parten ställer krav på den andra och förväntar sig medgörlighet I alla lägen för att. Är det så författaren ser på familjelivet skulle jag inte vilja vara hens barn.  Det jag gör är inte att ”runda av krav och muta”. Kom igen, det är rent av förolämpande! Att göra rumsstädning till en kul och förstärkande aktivitet från början är inte samma sak som att vädja till ungarna att städa sina rum genom att muta med glass efter att de vägrat. Det ena är bra, proaktivt föräldraskap som främjar en god relation, det andra är löjligt och gör raka motsatsen; förstärker att INTE städa rummet, och kommer leda till mer vägran i framtiden, eftersom de tjänar på det. Sådant sysslar vi inte med, för guds skull, och den som påstår något dylikt visar endast på sin egen okunskap.

Den här tomma, oförstående blicken  representerar hur jag känner mig inombords efter att någon förklarat vad som är fel med min träningsfilosofi, utan att ha koll på min träningsfilosofi. Que?

Den här tomma, oförstående blicken representerar hur jag känner mig inombords efter att någon förklarat vad som är fel med min träningsfilosofi, utan att ha koll på min träningsfilosofi. Que?

Det jag arbetar med är tydlig kriteriesättning och klassisk betingning. Jag är tydlig med vilka kriterier som gäller och att ser till att de lönar sig, utan att använda tvång. Det jag också gör är att bilda bestående associationer hos hunden och att bygga upp en rik förstärkningshistoria som gör att den alltid väljer att delta så fort den har chansen.
Just denna förstärkningshistoria och trevliga associationer är också vad som gör att dessa beteenden blir så motståndskraftiga. Har min hund i flera månader fått lära sig att ”klippa klorna är världens roligaste grej” så gör det inte lika mycket om jag råkar klippa i en pulpa. Se det som att du har satt in pengar på ”kloklippningskontot” och sedan gör ett mindre uttag. Om hunden däremot har lärt sig att ”stå ut” med kloklippning och du klipper i pulpan, då är bankkontot tomt redan från början och det är mycket möjligt att hunden inte alls längre finner sig i det, inte för att den inte respekterar dig utan för att den är genuint rädd om sina fötter, och du får börja om med tvingandet från början. Har då hunden hunnit bli ”två år och stark”, som författaren uttrycker det, och dessutom är livrädd, då har du ett rejält problem. Om du inte vet hur du kan jobba för att göra kloklippning trevligt på hundens villkor, det vill säga.

Så här kan det ut när belöningsbaserad träning tillämpas i djurparker, där tvång över huvud taget inte är en möjlighet.

Klicka på videolänken för att läsa mer om just den här träningen.

Vidare verkar inte författaren förstå sig på hur det här med belöningsbaserad träning fungerar i verkligheten. Det går inte ut på att vara en godisautomat i alla situationer, precis som att du när du använder tvång/negativ förstärkning förhoppningsvis inte behöver hålla fast hunden annat än i början av ”träningen”. I början använder jag godis för att lära min hund exakt hur jag vill att den skall agera vid kloklippning. Godisbelöningarna fasas ut efter att beteendet- och den trevliga associationen sitter, och ersätts av funktionella förstärkare; som att kloklippning blir en mysstund med matte. Jag lär hunden att låta mig torka av tassarna med hjälp av matbelöning, sedan fasas det ut till en funktionell förstärkare; att stå kvar i hallen och bli avtorkad belönas i längden med att hunden får gå in i lägenheten. Jag lär hunden att gå bredvid mig genom att belöna rikligt med gott godis i början. I längden fasar jag ut det till den funktionella förstärkaren att få sniffa runt i gräset efteråt.  En del av att vara en bra tränare är att förstå att förstärkning/belöning inte bara är synonymt med godis, kel eller lek.

En till käck grej med att träna så här är något som kallas för generalisering. Tränar du in tillräckligt många varianter av hantering på ett för hunden trevligt sätt generaliserar hunden det snabbt till andra situationer. Min hund vet att om jag hanterar öronen är det trevligt, hanterar jag tassar är det kul, hanterar jag munnen är det kul, så om jag helt plötsligt måste hålla fast svansen är det stor sannolikhet att hundens första reaktion är ”Oj, nu händer något, jag vet inte vad men jag antar att det är chill?”

"Hallå vad gör ni därute, jag vill också träna hovtrim!"

”Hallå vad gör ni därute, jag vill också träna hovtrim!”

Pengarna jag satt in på förtroendebanken genom att visa respekt gör att hunden/geten/papegojan ”står ut” med oönskad hantering betydligt BÄTTRE än den hade gjort annars, i motsats till vad författaren vill påstå. Jag har aldrig i mitt liv varit med om att ett djur som tränats tvång-fritt av någon som vet vad de håller på med har gjort ordentliga utfall då det av någon anledning uppstått en situation där tvång varit det enda alternativet. Och då har jag jobbat med många arter och individer, kan tilläggas. Det jag observerat är raka motsatsen; och detta har också stöd i forskning. Vi vet att djur som upplever mycket kontroll över sin egen situation i vanliga fall har lättare att hantera situationer där de inte har kontroll. Det bli en slags ”immunisering” mot stress.  

En hund som däremot Inte tränas att tycka om hantering belöningsbaserat, och inte heller konsekvent förtryckts med ”krav”/tvång från tidig ålder, ja, DEN kan mycket möjligt bli utåtagerande då den sätts i en pressad situation. Det är en helt annan femma och att dra ner belöningsbaserad hanteringsträning i samma skeppsvrak är rent av fel, och visar på en dålig förståelse för vad det faktiskt är vi sysslar med.

Typ så.

Typ så.

Jag håller fast vid det jag alltid säger. Ju bättre du är som tränare, desto mindre tvång måste du använda för att uppnå önskat resultat. Vissa väljer att använda tvång även fast de inte måste, och må så vara. Men försök inte lyfta metoder som bygger på tvång genom att dra ner oss som lyckas utan det – och kom inte och påstå att vi har en fattig relation med våra djur. Det visar inte bara på okunskap kring vad en ”relation” faktiskt är, det är rent av förolämpande. Där går gränsen.

About the author

DjurSmart administrator

Leave a Reply