LIEBI – att välja metod när det finns flera som fungerar

ByDjurSmart

LIEBI – att välja metod när det finns flera som fungerar

LIEBI, LIMA… Kärt barn har många namn! Har du aldrig hört något av uttrycken förr så är du inte ensam. Båda två är termer som sällan hörs i Sverige, och de används mest av beteendekonsulter och professionella djurtränare. Det tycker jag är synd, eftersom de är fruktansvärt användbara för alla som hanterar djur, och är superviktiga för dig som djurägare att ha koll på då du söker hjälp med träning eller problembeteenden, så att du kan säkerställa att du får rätt hjälp.

Så vad betyder det?
LIEBI står för ”Least Intrusive Effective Behavior Intervention” och LIMA, som står för ”Least Intrusive, Minimally Aversive” innebär (i praktiken) i stort sett samma sak. Båda två är exempel på etiska hierarkier som professionella tränare (bör) använda sig av när de arbetar med djurs beteende.

pudlee

Varför behövs de?
Det finns, i nästan alla fall, flera metoder som fungerar och som vi skulle kunna använda oss utav för att nå ett visst beteendemål, oavsett om det rör sig om ett fånigt trick vi vill lära vårt djur, eller om vi arbetar med ett svårare problembeteende.  Det vi vill genom att använda oss av en sån här hierarki är alltså att 
säkerställa att en tränare eller beteendekonsult  konsekvent och systematiskt väljer den minst aversiva (obehagliga) av alla metoder som har hög sannolikhet att fungera i just det sammanhanget, det vill säga under de specifika omständigheterna och med individen vi arbetar med just då, i varje enskilt fall. Jobbar vi enligt LIEBI/LIMA siktar vi alltid på att göra träningen/problembeteendehanteringen så trevlig som möjligt för djurindividen och för att minimera upplevt obehag. Vi försöker också använda metoder som underlättar framtida inlärning.
Det är alltså ett viktigt etiskt ställningstagande, och hjälper oss
 att undvika att bestraffningar missbrukas eller används felaktigt. Det gör också att vi förebygger de många bieffekter av aversiva träningsmetoder som är så vanliga, såsom aggression och motaggression, att beteende förtrycks, oro och rädsla, fysiska skador, samt negativa associationer till den som utfärdar bestraffningen, och inte minst att nya beteendeproblem uppstår. 

14139437_10153897093907916_267404567_o

”Knäpp till mig på näbben EN GÅNG TILL så ska du få se på faaan…” Motaggression och fler problembeteenden är vanliga när vi använder oss utav bestraffningsbaserade metoder för att (försöka) få bort problembeteenden.

Vad krävs för att jobba efter LIEBI/LIMA?
För att kunna följa ett LIEBI/LIMA-protokoll krävs att tränaren/beteendekonsulten är både skicklig och väl insatt i inlärningspsykologisk teori. Som tränare behöver en ha koll på de olika alternativen som finns i en given situation, och inse när något är utanför ens eget kunskapsområde, för att minimera risken att djuret och/eller dess ägare blir lidande i onödan. Vi behöver ha koll på vilka metoder som är både etiska och effektiva, och hur vi skräddarsyr dem för att de skall fungera i olika situationer med olika individer. Vi behöver ta hänsyn till säkerheten för alla inblandade, och vi behöver ha stenkoll på praktisk tillämpning. Kan vi inte gör något själva är det osannolikt att vi kan lära ut det till någon annan särskilt väl!

Hur ser de ut?
Det finns flera varianter av LIEBI/LIMA som alla är rätt lika, och bygger på samma grundtanke: genom hela inlärningsprocessen skall djurindividen ha så mycket kontroll över sin egen situation som möjligt. Detta eftersom vi vet att det är en av de faktorer som påverkar djurs välfärd mest: möjligheten till egenkontroll. Nedan finns ett förslag på en sån här hierarki, hämtad från IAABC.com där jag själv är certifierad. Du kan läsa deras position-statement här.

Bild LIEBI

 

I första hand ser vi alltså till djurets välmående för att förbygga och minska beteendeproblem. Är djuret sjukt eller får bristande omvårdnad är det inte godtagbart att börja bestraffa det för oönskat beteende eller försöka åtgärda symptomen av omvårdnadsfel på annat vis.
Är djuret friskt ser vi till hur vi kan ändra på miljön för att uppnå önskad beteendeförändring. Det kan gälla både sådant i djurets vardag, och specifika saker som händer precis innan det oönskade beteendet uppvisas. Vi jobbar sedan med positiv förstärkning av önskvärda beteenden, både i förebyggande syfte och som åtgärd. Efter det kan vi gå vidare till DRI och andra liknande strategier, som jag beskrev lite snabbt i förra veckans inlägg. Först efter det dyker negativ förstärkning, negativ bestraffning och utsläckning upp. Allra sist har vi positiv bestraffning.
Användandet av bestraffning skall alltså minimeras så mycket som möjligt, och aldrig vara vårt förstahandsval. I de fall där det används bör vi jobba mot att sluta använda det så snart vi kan, och framförallt att använda det rätt. Det krävs en oerhört skicklig tränare för att använda bestraffningsmetoder på ett sätt som ger hållbara resultat utan att bestraffningarna måste upprepas, och som är säkert för både djur och människor. Jag tror det var Ian Dunbar som kläckte ur sig att om en tränare är skicklig och kan nog inlärningsteori för att använda bestraffningsmetoder på det viset är tränaren skicklig nog för att inte behöva använda bestraffning alls, och jag håller med honom.

Kipbath

Det är dags att släppa taget om gamla dammiga idéer kring hur vi bör jobba med beteende – vi vet bättre nu!

Du som arbetar med beteende: har du en konsekvent etisk standard att förhålla dig till? Om inte är det verkligen på tiden. Du bör kunna motivera alla val du gör inte bara utifrån effektivitet, men också ur ett etiskt perspektiv. Är det första effektiva alternativet för att jobba med ett beteende du kommer på bestraffningsbaserat eller bygger på en variant av tryck och eftergift är sannolikheten stor att du behöver uppdatera din kunskap. Och du som har egna djur och tar hjälp av ett beteendeproffs: kan de inte motivera för dig som djurägare varför de väljer en mer invasiv/bestraffningsbaserad metod framför en annan, vänd dig till någon annan! Exempel på hur det kan se ut när vi arbetar enligt LIEBI/LIMA kommer i ett framtida inlägg. 🙂

Allt gott!
/Steph

 

 

About the author

DjurSmart administrator

3 Comments so far

Kerstin NordmanPosted on10:04 e m - Aug 29, 2016

Ridning är ju bara tryck och eftergift. Hur ser du på det? /Kerstin

    StephPosted on10:24 e m - Aug 29, 2016

    Hej Kerstin!
    Traditionell ridning är mycket riktigt bara tryck och eftergift. Nu för tiden är det många som därför väljer att rida mer och mer belöningsbaserat istället – och med mycket, mycket goda resultat. Jag menar inte nödvändigtvis att all traditionell ridning nödvändigtvis är dålig, och jag tror absolut att det finns vissa som är bra på att använda de mer traditionella inlärningsmetoderna bättre (det vill säga på ett sätt som ger mindre obehag för djuret och uppnår önskat resultat) än andra, men generellt sett tycker jag att den lämnar en del att önska vad gäller djurvälfärden, och jag känner att jag i grund och botten vore en hycklare om jag sa att det var eftersträvansvärt att använda negativ förstärkning med häst för att det är tradition, samtidigt som jag väljer bort det med exakt alla andra djur jag arbetar med och ändå lyckas uppnå mina träningsmål.
    Hoppas det svarar på din fråga. 🙂
    /Steph

      KerstinPosted on10:29 e m - Aug 29, 2016

      Jag misstänkte det. Gick en NH kurs och blev ändå övertygad att det var rätt. Själv är jag så lätt på tygel och skänkel så vissa hästar bara inte bryr sig. Men det är ju ridskolehästar så …. Ser fram emot kursen i oktober! K

Leave a Reply