Blogg

ByDjurSmart

Att borsta tänderna – kul eller kamp?

Att borsta tänderna på våra hundar och katter är en viktig del av att vara djurägare, men också något som många har stora problem med.
Just att djuret upplever det så jobbigt och ofta kämpar emot gör att vi lätt halkar efter, ”glömmer” eller helt enkelt ger upp. Det i sin tur leder såklart ofta till sämre tandhälsa, särskilt hos de raser som är mest utsatta för sämre tandhälsa, och det i sin tur kan leda till en rad jobbiga, dyra och smärtsamma problem. Vad sägs om infektioner i munhålan som kan sprida sig till resten av kroppen och orsaka problem med inre organ? Eller varför inte lite smärtsam tandlossning? Nej tack!

20170320_203511

”Tandlossning? Pff, typiskt däggdjur att ha en massa konstruktionsfel. Såhär ska det se ut!” Echo har lärt sig gapa då jag ber honom, för att jag ska kunna hålla koll även i hans mun. Till och med fåglar kan få problem med munhälsan… Men säg inget till honom!”

Så vad ska vi göra då? Bita ihop och göra det fast djuren avskyr det hela?
Nja, jag vill påstå att vi inte måste välja mellan god tandhälsa och glada djur – vi kan få både och!
Först och främst tycker jag att vi kikar på de gamla klassiska råden djurägare får för att borsta tänderna på sin hund. De är inte så avancerade, utan är mest olika varianter på ”håll i hundens/kattens tandkött. Borsta tänderna. Beröm efteråt. Ge ev. en godisbit. Det blir bättre med tiden.”
…Inte särskilt pedagogiskt, kan jag tycka. Nog kan det funka, men i bästa fall leder det till att hunden eller katten helt enkelt vänjer sig vid att stå ut med nåt jobbigt. I värsta fall leder det till raka motsatsen: ett djur som tycker sämre och sämre om hela proceduren tills det springer och gömmer sig, eller t om gör utfall vid blotta åsynen av en tandborste för att det upplevs så obehagligt. (Det vi i inlärningssammanhang kallar för sensitisering.)

2

Här syns en rätt rejäl tandfraktur på en gris vid namn Mathias. Den upptäckte vi just för att grisen i fråga var tränad till frivilliga tandundersökningar. …Och tro mig, en gris kan du inte tvinga upp munnen på hur mycket du än försöker. Om du inte vill bli av med handen, då. Då går det kanske. 😉

Problemet med de här råden är att de går rakt emot det vi vet om hur vi kan få djur att tycka om potentiellt obehagliga saker. Några viktiga komponenter här är kontroll och desensitisering.
Vi ger inte djuret något val alls i huruvida det vill delta, och vi har ofta alldeles för stora krav redan vid första tandborsningen.  Djuret får ingen tid att vänja sig vid processen och skapa goda associationer innan vi öser på med de dåliga – som att bli fasthållen och få nåt främmande instoppat i munnen. (Jag skulle inte heller vänja mig, snarare tvärt om…!)

IMG_3314

Även i djurparker är det vanligt tat vi lär djur att frivilligt delta i sin egen omvårdnar. Dessa djur kan en inte tvinga, så det bygger helt på att de tycker att det är värt det själva. Här tränar vi en Jaguar i Randers Regnskog till att visa tänderna, så att djurvårdarna kan hålla koll på munhälsan.

Så vad kan vi göra istället?
Genom att lära in tandborsningen i små, små steg som gradvis ökar i svårighet, lyssna på djurets signaler under tiden, och dessutom göra det väldigt attraktivt att välja att delta, kan vi faktiskt göra tandborsningen till något att se fram emot för alla parter!
När jag tränar djur att låta mig peta runt i munnen på dem börjar jag ofta med att både lära dem att gapa frivilligt, och när det är hund och katt: att targeta (nudda) min handflata med över- respektive underkäken. De här två beteendena kan jag sen använda som ”startknappar” – så att djuret kan få ha kvar så mycket kontroll som möjligt. Djuret vet att jag bara kommer att borsta tänderna när det själv ber om det – och att det sen efterföljs av något det vill ha.

 

MAthias

Grisen Mathias visar gärna upp sitt gap för djurvårdarna. 🙂

De första träningspassen har jag öht inte ens tandborsten i närheten. Målet, just nu, är inte att få tänderna borstade så snabbt som möjligt. Det är att få djuret att tycka om situationen, så att tandborsningen kan bli enkel och trevlig senare. Gör vi det är chansen mycket större att djuret lär sig uppskatta tandborsningen i längden, under de många år vi förhoppningsvis får ha det hos oss.
Genom att locka med en godisbit kan jag lära djuret att själv ”dutta” vid min handflata med nosryggen. När jag väl har det beteendet, vilket brukar gå rätt snabbt, gäller det att utöka tiden, så att hunden eller katten kan hålla kvar den positionen en längre tid. (Mer om hur du lär in beteenden med duration hittar du här.)

20170404_194609

Säg aaa! Storpudeln Leslie älskar pilla i munnen-leken och gapar gärna stort på eget bevåg. 🙂

När det sitter börjar jag, först väldigt, väldigt försiktigt, nudda vid djurets läppar med fingrarna samtidigt som det har nosryggen mot min handflata, och förstärker för att djuret låter mig göra det. För varje repetition blir det lite mer pill på läppen – tills jag får lyfta den helt och kan blotta tänderna. Om djuret tar bort nosen så släpper jag. Det enda som händer då är att belöningen uteblir. Händer det mer än en gång är det ett tecken på att du gått för fort fram, och borde backa lite i träningen tills djuret känner sig mer bekvämt.
Först när det sitter börjar jag peta, försiktigt, på djurets tänder, och ökar gradvis tills jag får gnugga/ta på alla djurets tänder med mitt finger. SEN kommer tandborsten in! De första gångerna borstar jag bara pyttelite innan vi avslutar. En mer detaljerad beskrivning kommer i en ny onlinekurs i framtiden… 🙂


Genom att långsamt bygga upp en positiv association till tandborsningsproceduren, lyssna på vad djuret säger med sitt kroppsspråk (och respektera det!) och ge tillbaks lite av kontrollen samtidigt som jag lägger upp träningen i små delmål, kan tandborsningen gå från något superjobbigt till något som både djur och djurägare ser fram emot varje dag.
”Take it slow to get there fast!”

Behöver du hjälp med att lära ditt djur tycka om att borsta tänderna?
Hör gärna av dig för en träningskonsultation!

/Stephanie Edlund, CPBC

ByDjurSmart

LIEBI – att välja metod när det finns flera som fungerar

LIEBI, LIMA… Kärt barn har många namn! Har du aldrig hört något av uttrycken förr så är du inte ensam. Båda två är termer som sällan hörs i Sverige, och de används mest av beteendekonsulter och professionella djurtränare. Det tycker jag är synd, eftersom de är fruktansvärt användbara för alla som hanterar djur, och är superviktiga för dig som djurägare att ha koll på då du söker hjälp med träning eller problembeteenden, så att du kan säkerställa att du får rätt hjälp.

Så vad betyder det?
LIEBI står för ”Least Intrusive Effective Behavior Intervention” och LIMA, som står för ”Least Intrusive, Minimally Aversive” innebär (i praktiken) i stort sett samma sak. Båda två är exempel på etiska hierarkier som professionella tränare (bör) använda sig av när de arbetar med djurs beteende.

pudlee

Varför behövs de?
Det finns, i nästan alla fall, flera metoder som fungerar och som vi skulle kunna använda oss utav för att nå ett visst beteendemål, oavsett om det rör sig om ett fånigt trick vi vill lära vårt djur, eller om vi arbetar med ett svårare problembeteende.  Det vi vill genom att använda oss av en sån här hierarki är alltså att 
säkerställa att en tränare eller beteendekonsult  konsekvent och systematiskt väljer den minst aversiva (obehagliga) av alla metoder som har hög sannolikhet att fungera i just det sammanhanget, det vill säga under de specifika omständigheterna och med individen vi arbetar med just då, i varje enskilt fall. Jobbar vi enligt LIEBI/LIMA siktar vi alltid på att göra träningen/problembeteendehanteringen så trevlig som möjligt för djurindividen och för att minimera upplevt obehag. Vi försöker också använda metoder som underlättar framtida inlärning.
Det är alltså ett viktigt etiskt ställningstagande, och hjälper oss
 att undvika att bestraffningar missbrukas eller används felaktigt. Det gör också att vi förebygger de många bieffekter av aversiva träningsmetoder som är så vanliga, såsom aggression och motaggression, att beteende förtrycks, oro och rädsla, fysiska skador, samt negativa associationer till den som utfärdar bestraffningen, och inte minst att nya beteendeproblem uppstår. 

14139437_10153897093907916_267404567_o

”Knäpp till mig på näbben EN GÅNG TILL så ska du få se på faaan…” Motaggression och fler problembeteenden är vanliga när vi använder oss utav bestraffningsbaserade metoder för att (försöka) få bort problembeteenden.

Vad krävs för att jobba efter LIEBI/LIMA?
För att kunna följa ett LIEBI/LIMA-protokoll krävs att tränaren/beteendekonsulten är både skicklig och väl insatt i inlärningspsykologisk teori. Som tränare behöver en ha koll på de olika alternativen som finns i en given situation, och inse när något är utanför ens eget kunskapsområde, för att minimera risken att djuret och/eller dess ägare blir lidande i onödan. Vi behöver ha koll på vilka metoder som är både etiska och effektiva, och hur vi skräddarsyr dem för att de skall fungera i olika situationer med olika individer. Vi behöver ta hänsyn till säkerheten för alla inblandade, och vi behöver ha stenkoll på praktisk tillämpning. Kan vi inte gör något själva är det osannolikt att vi kan lära ut det till någon annan särskilt väl!

Hur ser de ut?
Det finns flera varianter av LIEBI/LIMA som alla är rätt lika, och bygger på samma grundtanke: genom hela inlärningsprocessen skall djurindividen ha så mycket kontroll över sin egen situation som möjligt. Detta eftersom vi vet att det är en av de faktorer som påverkar djurs välfärd mest: möjligheten till egenkontroll. Nedan finns ett förslag på en sån här hierarki, hämtad från IAABC.com där jag själv är certifierad. Du kan läsa deras position-statement här.

Bild LIEBI

 

I första hand ser vi alltså till djurets välmående för att förbygga och minska beteendeproblem. Är djuret sjukt eller får bristande omvårdnad är det inte godtagbart att börja bestraffa det för oönskat beteende eller försöka åtgärda symptomen av omvårdnadsfel på annat vis.
Är djuret friskt ser vi till hur vi kan ändra på miljön för att uppnå önskad beteendeförändring. Det kan gälla både sådant i djurets vardag, och specifika saker som händer precis innan det oönskade beteendet uppvisas. Vi jobbar sedan med positiv förstärkning av önskvärda beteenden, både i förebyggande syfte och som åtgärd. Efter det kan vi gå vidare till DRI och andra liknande strategier, som jag beskrev lite snabbt i förra veckans inlägg. Först efter det dyker negativ förstärkning, negativ bestraffning och utsläckning upp. Allra sist har vi positiv bestraffning.
Användandet av bestraffning skall alltså minimeras så mycket som möjligt, och aldrig vara vårt förstahandsval. I de fall där det används bör vi jobba mot att sluta använda det så snart vi kan, och framförallt att använda det rätt. Det krävs en oerhört skicklig tränare för att använda bestraffningsmetoder på ett sätt som ger hållbara resultat utan att bestraffningarna måste upprepas, och som är säkert för både djur och människor. Jag tror det var Ian Dunbar som kläckte ur sig att om en tränare är skicklig och kan nog inlärningsteori för att använda bestraffningsmetoder på det viset är tränaren skicklig nog för att inte behöva använda bestraffning alls, och jag håller med honom.

Kipbath

Det är dags att släppa taget om gamla dammiga idéer kring hur vi bör jobba med beteende – vi vet bättre nu!

Du som arbetar med beteende: har du en konsekvent etisk standard att förhålla dig till? Om inte är det verkligen på tiden. Du bör kunna motivera alla val du gör inte bara utifrån effektivitet, men också ur ett etiskt perspektiv. Är det första effektiva alternativet för att jobba med ett beteende du kommer på bestraffningsbaserat eller bygger på en variant av tryck och eftergift är sannolikheten stor att du behöver uppdatera din kunskap. Och du som har egna djur och tar hjälp av ett beteendeproffs: kan de inte motivera för dig som djurägare varför de väljer en mer invasiv/bestraffningsbaserad metod framför en annan, vänd dig till någon annan! Exempel på hur det kan se ut när vi arbetar enligt LIEBI/LIMA kommer i ett framtida inlägg. 🙂

Allt gott!
/Steph

 

 

ByDjurSmart

Förstärk rätt, ignorera fel. …Eller?

”Förstärk det du vill ha, ignorera det du inte vill ha.”
Låter det bekant? Troligtvis, eftersom det är ett vanligt förekommande mantra inom träning med positiv förstärkning. Men ligger det verkligen någon sanning i det?
Svaret är faktiskt nej, förutom i vissa specifika sammanhang.

”Att ignorera eller inte ignorera, det är frågan…?”

Tråkigt nog är just denna mening något som ofta lyfts ur dessa sammanhang, som jag strax skall gå igenom, och används av tränare med andra filosofier för att göra narr av klickerträning och annan progressiv, tvångfri träning med positiv förstärkning.
”Om hunden biter grannen kan du ignorera det hur mycket du vill, felbeteendet kommer fortarande att bli kvar” är nåt jag ofta sett upprepas av en känd svensk hundbloggare, för att motivera användandet av bestraffningar och korrigeringar och löjliggöra problembeteendehantering utan dessa inslag.
…Allvarligt? Är det någon som på riktigt tror att det här är vad –någon- förespråkar? Det är skrattretande, och jag hoppas innerligt att ingen på allvar tror att det är så problembeteendehantering med positiv förstärkning faktiskt går till.

Psst... Har du hört nåt så löjligt?

”Psst… Har du hört nåt så löjligt förut?”

Så vilka är sammanhangen där det här uttrycket kan användas?
1. Shaping.
Shaping, för den som inte är insatt, handlar om att lära ett djur ett helt nytt beteende genom att förstärka små, små närmanden eller approximationer som de kallas på fackspråk, mot det vill att djuret skall lära sig. Vi ”formar” alltså gradvis ett nytt beteende. I den filmen här nedan shapeas en råtta till att gå igenom en tunnel, för att demonstrera konceptet.
Rätt -> förstärkning
Fel -> Ingenting
= Djuret kommer att göra mer av ”rätt”, eftersom det är mer förstärkande. Enkelt och ruggigt effektivt!

Men, så kallat sunt förnuft (som väldigt ofta tycks vara tämligen osunt, särskilt när det gäller djurhantering av någon anledning…) gör ju att en lätt kan tro att det vore mest effektivt att använda både och. Om vi förstärker rätt OCH bestraffar/korrigerar fel så borde ju djuret förstå dubbelt så snabbt, eller?
Absolut inte! Under en shapingprocedur är det tvärt om oerhört viktigt att vi inte bestraffar eller korrigerar. Det är betydligt mer effektivt att lära djur beteenden endast med hjälp av positiv förstärkning, i motsats till en kombination av förstärkning och bestraffning.
Dessutom är det onödigt, och för att inte tala om oetiskt. När du jobbar med shaping skall du helt klart hålla dig till mantrat: förstärk rätt beteende, ignorera fel beteende,
samtidigt som du jobbar på att arrangera miljön så att det blir så lätt som möjligt för djuret att göra rätt.

2. När ett oönskat beteende blir förstärkt av uppmärksamhet.
Det enda – jag upprepar – ENDA tillfället då att ignorera ett felbeteende kommer att ha märkbar effekt på beteendet vi vill bli av med, är när felbeteendet i fråga blir förstärkt av din uppmärksamhet eller någonting som du tillför djuret.
Du kan ignorera hunden som precis snott din middag precis hur mycket du vill, och det kommer inte att ha någon effekt. Tvärt om kommer den lära sig att sno ännu mer mat från bordet i framtiden – eftersom det beteendet troligtvis blir väldigt effektivt förstärkt av att få mumsa i sig ett en smaskig middag. Din uppmärksamhet har troligtvis ingenting med saken att göra över huvud taget. Nada. Samma sak gäller andra beteenden som uppehålls av förstärkare i djurets omgivning, det vill säga sånt som du inte ansvarar för.

”Hee hee… Godisväskan är min, äntligen!”

Säg istället att vi exempelvis jobbar med en Papegoja som skriker när du går ut ur rummet. Vi har observerat att fågeln skriker när du går iväg, och du springer oftast snabbt tillbaka för att säga åt den att vara tyst, eftersom det låter så himla illa. (En vanlig situation i hem med papegojor.)
När du går -> skriker papegojan -> du kommer tillbaka och pratar med den, alternativt skriker ”TYST!”.
Funktionen av skrikandet under just de här omständigheterna är alltså att få din uppmärksamhet.  Detta är alltså ett typiskt fall då vi –bör- ignorera felbeteendet, eftersom vår uppmärksamhet är vad som upprätthåller det till att börja med. Men, det är ju bara halva uttrycket; förstärk rätt beteende, ignorera fel beteende – och att glömma bort den första halvan är ett vanligt misstag här. Det räcker oftast inte med att bara ignorera i det här läget. Det beror dels på att det är väldigt svårt att helt ignorera ett beteende, särskilt en vrålskrikande albakakdua. Även om vi lyckas så är extinction/utsläckning (att minska ett beteende genom att ta se till att det slutar förstärkas) en ofta lång, utdragen och frustrerande process för alla inblandade. Det är dessutom inte trevligt alls för djuret. Vi måste ta hänsyn till att en fågel som anstränger sig så mycket för att få vår uppmärksamhet antagligen har ett väldigt stort behov av den. Därför är det två saker vi behöver göra.

Isak

”Uppmärksamhet, pls?”

a) Om möjligt, minska fågelns behov av att ständigt ha din uppmärksamhet genom att ändra på miljön. Papegojor är fruktansvärt sociala, aktiva och intelligenta djur. Sällskap av andra fåglar, gott om utrymme att röra sig på och massvis med artanpassad berikning och fodersöksmöjligheter är A och O. Har fågeln allt detta är chansen betydligt mindre att den behöver din uppmärksamhet än om den lever ensam i en liten bur utan något passande för den att sysselsätta sig med. (Vilket ju också vore ett brott mot djurskyddslagen, men trots det är vanligt förekommande…)

b) Lär djuret ett annat sätt att be om samma sak på. Om vi ignorerar skrikande men samtidigt förstärker alla former av prat eller mer behagliga läten genom att direkt rikta vår uppmärksamhet mot gojan och kanske till och med ge den en godbit samtidigt så lär vi den väldigt effektivt att behagliga läten leder till allt den vill ha, medans skrikande inte leder till någonting.
Någon som vill slå vad om vad gojan kommer att välja att göra?
Samma grundprinciper gäller även andra beteenden som blir förstärkta av uppmärksamhet.

IMG_8277

”AAAAAAGHHHH… Ehum, jag menar, ursäkta, skulle du vänligen snälla rara kunna spendera lite tid med mig nu?”

Så, betyder det här att vi måste bestraffa felbeteenden som inte upprätthålls av uppmärksamhet? Absolut inte!  Det finns massor med andra, betydligt mer effektiva strategier att ta till för alla tänkbara problem som inte innefattar att tillföra obehag, även i väldigt svåra fall som rör exempelvis aggression. Det görs dagligen världen över av problembeteendeutredare med relevant utbildning, utan bestraffningar eller obehag. Det är dock ett ämne som förtjänar ett helt eget blogginlägg.

Ha det fint!
/Steph

ByDjurSmart

Hjälp! Min papegoja är dominant/hormonell/könsmogen/territoriell/elak och biter mig – vad ska jag göra?

Det finns oerhört många myter gällande hur en bör arbeta med djur som uppvisar problematiska beteenden, inte minst när det gäller papegojor som bits. De allra flesta av dessa är inte grundade på något annat än att någon en vacker dag fick för sig att “så här är det nog”, och bestämde sig för att sprida det vidare.  Vilket, för att vara helt ärlig, är rätt förståeligt. Få saker kan nog göra en mer desperat än att uppleva problem med sina sällskapsfåglar, och det är inte förrän på senare tid som välgrundad information faktiskt funnits tillgänglig för sällskapsfågelägare. Det är helt klart dags att vi gör hål på lite gamla myter.

12901528_10153567422157916_7333909350773373111_o

Här ses en hormonell mördar-ara skoningslöst attackera en intet ont anande buske. RIP.

Vi människor är överlag väldigt bra på att spekulera kring orsaker, trots att det faktiskt inte ger oss så mycket relevant information alls, och oftast inte leder till så mycket mer än en känsla av maktlöshet och en etikett att sätta på vår fågel. I bästa fall. I värsta fall leder dessa spekulationer till att vi agerar på vis som leder till jobbiga- och ibland rent av farliga konsekvenser både för oss människor och fågeln i fråga.
Några exempel på dessa etiketter eller hittepå-förklaringar är att papegojan försöker dominera oss, att den är hormonell, den är elak, den är territoriell, den håller på att bli könsmogen… Listan kan göras lång.

12829339_10153502667177916_876963473501061134_o.jpg

Sitter du där och LIPAR åt mig? Vad är det här för tonårsfasoner!?

Det kan tyckas ofarligt att spekulera såhär, men det är det inte. Vad som händer är antingen att dessa etiketter antyder för oss att problemet är något som ligger inuti fågeln och som vi (och fågeln) helt enkelt måste stå ut med tills det går över av sig självt, om det någonsin gör det. Eller – ännu värre –  vi börjar agera efter dessa påhittade etiketter. Om jag intalar mig att fågeln försöker dominera mig är sannolikheten stor att jag försöker åtgärda detta genom att sätta den på plats, kanske genom att tvinga den till det den inte vill göra, eller genom att korrigera den bitande fågeln genom att ta tag i näbben och ryta till åt den. Visst kan papegojor vara hormonella och visst blir de könsmogna– men papegojägare verkar ha överlag ha en enorm övertro till vad detta faktiskt innebär, och kastar dessa etiketter runt sig som orsak till alla tänkbara problem. Något som är sorgligt, eftersom det gör att vi blir blinda för vad det faktiskt är som händer – och hur vi kan lösa (och förebygga) problemen i fråga.
Det är fullt möjligt att leva med en fågel som till exempel genomgår könsmognad utan bett, eller att det är särskilt jobbigt alls. Överproduktion av hormoner relaterade till häckning, könsmognad eller liknande är –aldrig- en ensam orsak till aggressivt beteende. Punkt.

1462604_10153487220732916_4566603522512940222_o

Min min när folk försöker förklara beteende med hjälp av etiketter.

De beteenden vi ofta väljer att samla under etiketterna dominans, könsmognad  och liknande är I själva verket beteenden vi själva gett upphov till genom att lyssna för dåligt och vara alldeles för respektlösa mot vår fågel, lägga ner för lite fokus på att etablera en konsekvent kommunikation- och på att förstärka de beteenden vi faktiskt vill se.
Att benämna dessa fåglar som aggressiva är i mina ögon faktiskt rätt ironiskt, eftersom det i den absoluta majoriteten av fallen rör sig om ett djur som agerar defensivt! Vi har helt enkelt lärt dem att vi är opålitliga, och att bli hårdhänt med den där inbyggda konsekvöppnaren de har i ansiktet är det är det enda sättet att bli tagen på allvar.
Jag har tänkt skriva mycket mer om det här I framtiden, men tills dess vill jag illustrera vad jag menar med ett rätt typiskt exempel: Vilda.

11906808_10153584044357916_3098657656965824893_o.jpg

En riktig skönhet, inte sant?

Vilda är en av de blågula arorna som bor på Korpdalen där jag numera arbetar. Hon har enda sedan hon var liten varit lite knepigt att handskas med. Hon kunde tidigare endast hanteras av en person – alla andra försökte hon bita om de närmade sig. Enda sedan hon var bebis har hon delat ut tjuvnyp till höger och vänster, och går väldigt lätt upp i varv under hantering, vilket mynnar ut i bett eller hårdhänta nyp, stundtals även till personen hon gillar. Det vore väldigt lätt att sätta etiketten ”elak” på henne och sedan helt enkelt stå ut med att det är så, eller försöka läxa upp henne för det här oönskade beteendet. Det jag istället gjorde var helt enkelt att börja med att observera henne. Vad händer innan hon går upp i varv och innan hon försöker bitas? Vilda reagerar väldigt starkt på rörelser och händer som närmar sig. Något som faktiskt är helt normalt för en papegoja som inte fått lära sig annat, och dessutom är det ofta något vi omedvetet gör värre i våra interaktioner med fåglarna. Min uppgift blev att lära Vilda att:
1. Mina händer aldrig kommer att göra något mot henne som hon inte vill
2. Att vara nära mina händer leder till trevliga saker

12764440_10153455151512916_4594753046515904292_o

…Okej. Så vad gjorde du?

Det första jag gjorde var att se till att minimera våra interaktioner så att de blev korta, strukturerade och positiva för oss båda. Kvalitet över kvantitet. Målet var att hon aldrig skulle känna ett behov av att nypa mig, och heller aldrig få chansen att göra det. I början innebar det att jag, med lugna rörelser och hela tiden med ett öga på hennes kroppsspråk, helt enkelt stod och matade henne med små bitar godis, så att hon skulle få positiva associationer till att mina händer rör sig (fortfarande långsamt och medvetet) nära henne. Vi började sedan öva på att gå upp på handen. I och med att hon var obekväm med att mina händer närmar sig henne annat än för att leverera godis i det läget la vi upp det så att hon fick närma sig min hand istället. Genom att göra min hand till en knytnäve och hålla den mot änden av pinnen hon sitter på, så kunde jag be henne att gradvis gå närmare i den takt hon själv kände sig bekväm med, genom att locka med godis. Närmade hon sig fick hon en godisbit, och kunde sedan backa igen om hon kände för det. Skulle hon få för sig att försöka ta tag i min knytnäve med näbben istället för att närma sig med foten tog jag helt enkelt lugnt bort min hand  – och chansen till att få godis – i några sekunder, innan hon hann göra det. försökte vi igen. Hon lärde sig snabbt att näbb + hand = meh, fot + hand = yay! Sakta men säkert hamnade både en- och båda fötterna på min hand, och vi kunde börja öva på att sitta på handen en kort stund för att sedan gå av den igen. (Något som ofta glöms bort men är precis lika viktigt, om inte viktigare, än att lära dem att gå upp!) Vilda friflyger, så detta var ett viktigt första steg till att kunna träna på inkallningar även med mig. (Och det dröjde inte länge tills det var möjligt!)

Att en fågel sitter på handen är ingen garanti för att den inte kommer att bitas. Tvärt om sätter det oss som tränare i ett ännu mer utsatt läge, eftersom vi inte kan flytta på den om vi märker att det ör på väg att hända. Istället för att vänta på att hon nöp mig och skaka på handen eller tillföra henne annat obehag (som bara skulle rasera allt arbete jag lagt ner på att bygga upp tillit) behövde jag alltså göra det värt för Vilda att hålla sitt huvud högt upp, och hennes näbb borta från handen hon satt på i början. Genom att vara medveten om var jag höll handen med godis och se till att förstärka henne mycket och snabbt med nötbitar för att hon hade huvudet högt första gångerna hon satt på handen undvek vi det problemet, och övade istället från början på rätt beteende.  Sedan kunde vi gradvis öka både tiden hon spenderade på handen och tiden mellan nötbitarna, utan att hon valde att sänka huvudet. Förstärkningshistorian vi långsamt bygger upp på det här viset ökar aöötså sannolikheten för att hon själv väljer att hålla huvudet uppe, istället för att gnaga på mina fingrar.

12696224_10205952528561081_711650581_n

Första gången på handen! Notera hennes avslappnade kroppsspråk, och att hennes uppmärksamhet (och näbb) är orienterad mot godishanden.

Idag börjar jag och vilda utveckla en riktigt bra relation, och jag kan använda även andra förstärkare än mat för att uppmuntra lugnt och trevligt beteende när vi umgås. Leksaker, uppmärksamhet och lite mysigt huvud-kli är topp, tycker hon. Nu kan vi umgås längre stunder, och hon är märkbart avslappnad när jag är i närheten överlag, även om vi har mycket kvar att lära oss om varandra.  Genom att konsekvent visa att jag ser- och respekterar hennes små signaler, se till att hon aldrig har anledning eller chans att gå upp i varv och/eller bitas genom att planera våra interaktioner, och genom att se till att de alltid leder till trevliga saker för oss båda blev alltså den elaka fågeln plötsligt snäll.
Detta är faran med etiketter: vi kan aldrig ändra på vad ett djur är. Vi kan däremot ändra på vad djuret gör, genom att ändra på omgivningen, och inte minst på vad vi själva gör i närheten av djuret. Det kommer i längden också ändra på vår uppfattning om vad djuret ”är”…
Tänk beteende istället för egenskap, kom ihåg att beteende alltid sker i en kontext. Är beteendet riktat mot dig är du en del av den kontexten. Försök att inte falla för frestelsen att spekulera om orsaker som du inte kan bekräfta – observera istället.

Vill du lära dig mer om hur du kan förebygga- och komma till rätta med problembeteenden hos papegojor och andra djur? Vi jobbar just nu på flera olika föreläsningar och kurser i ämnet. Är du intresserad av att vara med? Släng iväg ett mail till Stephanie@djursmart.se så ser jag till att höra av mig när de lanseras!

/Steph, CPBC
iaabc-certified-black

ByDjurSmart

Hur ser det ut?

Definitioner kan vara det absolut viktigaste som finns när det gäller att kommunicera om djur- och djurträning. Om jag säger korrigering, vad tänker du då? Vissa tänker på koppelryck, en knäpp på näbben, en spark i revbenen eller ett barskt ”NEJ!”. Någon annan tänker på att byta ut något papegojan inte får ha mot en av dess egna leksaker för att ”rätta till” att den valde fel, eller att lugnt kalla in hunden då den börjat springa mot en annan hund; vi ”korrigerar” hundens felbeslut genom att be den göra något annat när det blev tokigt.
Ett ord, lika många (vitt skilda) betydelser som det finns människor som använder det.

Vaddå LITEN!? Jag är typ tre gånger så stor som en vanlig katt!  ...Vaddå TIGER?  Säg inte åt mig att vara tyst!!

LITEN!? Jag är typ tre gånger så stor som en vanlig katt!
…Vaddå TIGER? Säg inte åt mig att vara tyst!

Med det här i bakhuvudet är det rätt självklart att det blir missförstånd som ibland ger upphov till rätt heta diskussioner då vi pratar beteende. Om jag tycker att ”stort” är Vättern och du tycker att ”stort” är Atlantiska oceanen, då är det inte så konstigt att jag tycker att du har galet fel när du kallar Östersjön för ”liten”. På samma sätt kan vi tjata oss blå om huruvida korrigeringar är ”rätt eller fel”, det kommer inte att ge oss någonting om vi inte först definierar exakt vad vi menar. Risken är till och med rätt stor att vi egentligen tycker precis samma sak.  Jag har tänkt skriva mer utförligt om det här med etiketter och varför en bör vara väldigt försiktig när de används senare, men tills dess vill jag bara komma med en liten uppmaning för att du ska få ut mer av det du läser i jakt på nya kunskaper och råd. Varje gång du läser något som gäller hur du bör bemöta ditt djur, fråga dig själv: ”Okej, men hur ser det ut?”

Ett blodtörstigt rovdjur som går på två ben och har korta armar? Är det en T-rex? ...Nä. En pudel.

Ett blodtörstigt rovdjur som går på två ben och har korta armar? Är det en T-rex?
…Nä. En pudel, såklart! Hur kunde du inte förstå det?

När vi läser en text är det ibland lätt att vi inbillar oss att vi precis fått ovärderlig kunskap och att alla våra problem kommer att lösa sig, trots att texten egentligen inte har gett oss någon konkret information över huvud taget. Det gäller även oss som skriver texter med syfte att utbilda andra, så klart. Det är lätt att tro att en har räddat världen i ett blogginlägg trots att det för läsaren ger ungefär lika mycket användbar info som det grannens katt lyckas skriva då den tar en tupplur på tangentbordet.

Här förklarar Clumber spanieln House hur en går till väga för att lösa andra ordningens differentialekvationer. Solklart!"

Här förklarar Clumber spanieln House hur en går till väga för att lösa andra ordningens differentialekvationer. Solklart!

Läs den här texten, som exempel:

”Du måste berätta för för hunden att den gör fel, du måste tala om det för honom.
Vad menar jag då med att vi måste tala om det för hunden? Det är inte mer märkvärdigt än vad det låter. Krångla inte till det. För att berätta för hunden att något är fel måste vi kommunicera med den. Det gör du bäst genom att använda kroppsspråk och röst.”

Visdomsord, ellerhur? Klart som korvspad. Vi måste kommunicera med våra djur. En värdefull insikt. Det är lätt att fladdra iväg på den här känslan av att ha fått ny värdefull kunskap, trots att det du i praktiken har fått egentligen är en bunt bokstäver som lika gärna skulle kunna plockats ut i slumpmässig ordning ur en skål bokstavspasta.
…Nä. Prova igen:

”Du måste berätta för för hunden att den gör fel, du måste tala om det för honom.”
(Okej, så vad innebär det?)
“Vad menar jag då med att vi måste tala om det för hunden?”
(Oh, ja, förtydligande! Berätta, vad menar du?)
“Det är inte mer märkvärdigt än vad det låter. Krångla inte till det.”
(Okej, så vad är det jag ska göra?)
”För att berätta för hunden att något är fel måste vi kommunicera med den.”
(Okej, och hur gör jag det?)
”Det gör du bäst genom att använda kroppsspråk och röst.”
(Okej, var telepati ett alternativ, eller vaddå? Vad är det jag ska göra?)
”…”
(…Det var allt? O…kej.)

Resultatet av en kommunikationsövning. Syftet var att få personen som satt vänd ifrån tavlan att rita samma figur som visades, endast genom att beskriva den med ord. Svårare än en kan tro, kan jag lova! (Och helt galet roligt!)

Resultatet av en kommunikationsövning där syftet var att få personen som satt vänd ifrån tavlan att rita samma figur som visades, endast genom att beskriva den med ord. Svårare än en kan tro, kan jag lova! (Och helt galet roligt!)

Sex meningar. …Som säger absolut ingenting över huvud taget, även om det är lätt att få den känslan då en läser. Ska du tackla ner hunden i ett dike med brännässlor? Ska du sjunga en operett? Dansa salsa? Ingen vet. Förutom författaren själv, förhoppningsvis.

Gör dig själv en tjänst. Varje gång du läser en text om en ”metod”, tips om hur du ska hantera ditt djur, vad som helst egentligen som ger dig någon typ av instruktioner, fråga dig själv: ”Okej, men hur ser det ut?” (Och gärna även ”Hur vet du det?” …Men det är ett annat blogginlägg.) Har du inte fått svar på den frågan har du egentligen inte fått med dig något annat än en saftig portion ordsallad.  Den är fin, känns bra att äta, men är rätt fattig på faktiskt innehåll. Chansen är stor att du är rätt hungrig igenom inom 10 minuter.

Trevlig helg!
/Steph

ByDjurSmart

Hur länge ska jag göra det här? Om att träna duration

De flesta är bekanta med att positiv förstärkning är ett galet effektivt sätt för att lära ett djur ett beteende och få det att utföra det när vi ber om det. Ibland är det ruggigt enkelt, och ibland lite klurigare. Just beteenden som innefattar någon typ av duration, det vill säga något vi vill att djuret skall göra en längre tid; att stå kvar på en viss plats, hålla en position, fortsätta med ett beteende där djuret upprepar en rörelse eller liknande, är något jag upplever att det är flera som har problem med. Låt oss ändra på det!

Det absolut viktigaste att komma ihåg är att alla dessa beteenden egentligen inte är ett enda beteende, utan består utav tre delmoment. De har en början, ett slut, och durationen däremellan. Just det här med avslutet är något som många glömmer bort, och då är det inte konstigt att djuren misslyckas med att göra det vi ber om. Om de inte vet när de skall sluta vet de ju inte heller hur länge de skall hålla på!  Makes sense.

Jaha, nu står jag här. Sen då? (Grisen är alltså en skulptur, för de som undrar.)

Jaha, nu står jag här. Sen då?
(Grisen är alltså en skulptur, för de som undrar.)

Vi måste alltså tänka på att det vi lär ut egentligen är tre beteenden: Inta position, håll position och bryt position. Principerna är desamma för alla djur och de flesta beteenden som har en duration, men låt oss ta platssittning med hund som exempel för enkelhetens skull. Kriterierna här är att hunden skall sätta sig ner när vi ber den, sitta kvar oavsett vad som händer, och resa sig ur sittposition när vi ber den, inte annars. Lär vi hunden precis vilka kriterier som gäller redan från början, så kan vi lyckas med det utan tillrättavisning eller korrigering. Woho!

Att måla har duration det också!

Att måla har duration det också!

Jag börjar med att lära hunden/djuret att själva beteendet/positionen jag är ute efter till den grad att djuret pålitligt erbjuder beteendet och jag kan lägga på en signal. (Osäker på hur du lägger på en signal? Lugn, artikel på väg!) Jag ber hunden sätta sig ner, den sätter sig ner, och får sin belöning, placerad så att det är lätt för djuret att stanna kvar i positionen för att äta den. Vid platsliggning lägger jag ofta godisbiten mellan frambenen på hunden, så att den lär sig förvänta sig godisarna långt ner istället för ovanifrån. När den sitter för jag godisen direkt till hundens mun. Innan hunden sedan över huvud taget hinner tänka på att resa sig upp igen, så får den en till. Och en till. Och en till. Hunden lär sig att ”oh shit, i den här postionen händer det galet trevliga saker, här vill jag vara kvar!”, vilket är början till den lååånga durationen vi vill ha senare.
I början gör vi dock detta bara i några sekunder.

Stationering; att ett djur skall stanna på en viss plats, är galet användbart. Särskillt när du jobbar med sockerhöga loripapegojor som far runt som flygekorrar på speed. :)  I början av träningen fick de nektar kontinuerligt så fort de satt på rätt färg. Efter bara några repetitioner räkte det med en lite slurk då och då.

Stationering; att ett djur skall stanna på en viss plats, är galet användbart. Särskillt när du jobbar med sockerhöga loripapegojor som far runt som flygekorrar på speed. 🙂
I början av träningen fick de nektar kontinuerligt så fort de satt på rätt färg. Efter bara några repetitioner räkte det med en lite slurk då och då.

Sen! Sen kommer det viktigaste i hela baletten. Avslutet. Här finns det olika tillvägagångssätt, men det som varit absolut mest effektivt för mig är att lära in en frisignal redan från början. Frisignalen är vad som talar om för djuret att ”nu är beteendet slut, det kommer inte hända något mer trevligt i den här positionen just precis nu, nu lönar det sig att resa sig upp och hitta på nåt annat kul!” Frisignalen kan vara precis vad som helst, men låt oss för sakens skull bestämma att jag valt ordet ”Fri!”. Precis efter att jag gett hunden den sista godisbiten i sittposition ger jag min signal; ”Fri!” och lockar hunden att bryta position.  Här är det superdupermegaviktigt att jag inte lockar hunden samtidigt som jag ger frisignalen, utan efteråt. Grunden till det är att det skall vara extremt tydligt för hunden att det är Frisignal först -> sen reser vi på oss som gäller. Om tränaren springer iväg och lockar med godis samtidigt som hen ger frisignalen, gör hunden lätt kopplingen att det är lockandet och springandet som betyder ”res på dig”. Det är inte vad vad vi vill ha, jag skall i längden kunna springa runt och locka med godis utan att djuret ens gör antydan till att bryta positionen. Belöna hunden rikligt då den bryter positionen efter att du gett frisignalen. Lek och busa, ge godis, vad som helst osm djuret tycker riktigt mycket om. Detta gör vi för att det vi i längden vill att djuret ska lära sig att det lönar sig att hålla position tills frisignalen kommer. Den betyder att riktigt roliga saker händer. I längden behöver vi alltså inte belöna att hunden lägger sig ner, eller ens att den behåller position. Vi behöver bara belöna att den reser på sig när vi ber den! Det blir med andra ord som i precis som i vilken beteendekedja som helst! (Yes, artikel på väg även om beteendekedjor!)

I den här filmen syns hur vi precis har börjat bygga duration och distraktion genom att ta ett steg bort, med bocken Dario. Hans frisignal är dock inte med, då kameran hade för lite minne kvar. 🙂

Nu kan vi börja lägga till kriterier. Jag ber hunden inta position, ger den belöning, väntar en sekund, och ger den en godis till. ”Aha, det kan dröja lite, men om jag väntar kommer det mer ändå!” Vänta någon sekund igen, mer belöning. Sedan ges frisignalen, och om hunden inte bryter position självmant lockar du den att göra det precis som innan.
Upprepa, och gör det ännu lite klurigare. Tricket här är att inte göra det förutsägbart svårare och svårare, då ger de lätt upp. Vet de aldrig när nästa belöning kommer ökar det sannolikheten att de ligger kvar. Ibland får de en godis på en gång, ibland dröjer det några sekunder. För enkelhetens skull bestämmer jag mig för att hunden får belöning i snitt efter x antal sekunder. I början kan hunden få belöning i snitt varannan sekund. Alltså ibland efter 1, ibland efter 3, och ibland efter 2. Sedan kan du öka till i snitt var tredje: Ibland efter 5, ibland efter 1, ibland efter 3 osv. Fortsätt att stadigt öka durationen mellan belöningarna på det här viset, och se till att även variera den totala tiden hunden sitter kvar. Ibland dröjer det bara 5 sekunder innan frisignalen kommer, ibland en halv minut, och i längden 20 minuter. Även när du har riktigt lång duration är det viktigt att släppa djuret tidigt ibland, så de inte lär sig att de alltid måste ligga kvar i en mindre evighet…

Ungefär lika söt som illaluktande!

Ungefär lika söt som illaluktande!

När konceptet ”belöning kommer, bara du håller position, och väntar du ända till frisignalen händer nåt RIKTIGT kul” sitter, så kan vi lägga på ytterligare kriterier. Nu är det inte bara duration, utan distraktion. Vi vill lära djuret att sitta kvar oavsett vad som händer i omgivningen, men det är viktigt att vi gör det enkelt i början och tränar med en distraktion i taget. Jag börjar föra in distraktioner genom att belöna exakt samtidigt som de händer. Vifta på armen samtidigt som jag ger hunden belöning. (Eller markerar, och sen ger belöning) När det funkat viftar jag först på armen, och SEN händer belöning. Jag tar ett kliv bakåt med ena benet och belönar samtidigt. Jag tar ett kliv bakåt och belöning händer efteråt, förutsatt att hunden ligger kvar. Jag säger ”Hamster!” och ger belöning samtidigt. Sedan efteråt. Och så vidare. Upprepa det här med alla möjliga olika typer av distraktioner; avstånd, olika ord, olika rörelser, leksaker som viftas och kastas, precis allt. Och gör det i olika miljöer. Jag ska kunna springa runt, skrika och leka vilda kamplekar med en annan hund, utan att det betyder res på dig. Ingenting betyder res på dig, oavsett vart vi är och vad som händer. Förutom just frisignalen.  Tänk dock på att backa lite när du slår ihop flera olika typer av distraktioner. Om jag övar på avstånd kanske jag inte också ska be honom sitta kvar jättelänge innan han ges frisignal, förrän båda momenten sitter bra var för sig.

En riktigt solid handtarget med duration är guld värt!  Perfekt för att omdirigera en hund vid t ex ett hundmöte, eller styra den in i en önskad position.

En riktigt solid handtarget med duration är guld värt!
Perfekt för att omdirigera en hund vid t ex ett hundmöte, eller styra den in i en önskad position eller t ex för att få den att stå still vid en undersökning.

Den här delen är både den roligaste och den svåraste. Det viktigaste här är att alltid hålla distraktionerna på en rimlig nivå, så att hunden kan klara av det du ber den att göra. Börjar du med att vilt vifta på hundens favoritleksak innan beteendet har generaliserat mycket nog kommer den att reda på sig. Gör inte det. Målet är att hunden aldrig ska behöva göra fel. Skulle du gå för fort fram och hunden trots allt reser på sig, så är det lugnt. Du behöver inte ta tag i hunden eller tillrättavisa den. Inget kul händer, och du ber helt enkelt hunden lugnt och sansat att sätta sig ner igen. Reser den på sig igen är det ett tecken på att dina kriterier är för höga, och det är bara att backa lite igen.

I den här filmen syns ett tidigt stadie av platsliggning trots avstånd och distraktion med leksak. Detta var för runt en månad sedan, och i dagsläget kan matte kuta runt och vifta med leksaker som en idiot utan minsta antydan till att han tänker resa sig. Duktig kille!

Alltså: nyckeln ligger i frisignalen. Säger jag sitt vet min hund att det betyder ”sitt tills frisignal ges”, oavsett vad som händer. Jag behöver inte köra upp handen i ansiktet på hunden som inte har en aning om vad jag vill, och säga ”stanna” med bestämd röst, på ett språk den inte förstår. Jag behöver heller inte trycka ner den i backen och säga nej, som ofta lärs ut, när hunden bryter position för att den inte har någon möjlighet att förstå vad jag vill.  Att hunden inte använt sina magiska telepatiska förmågor beror på att hunden inte har magiska telepatiska förmågor, inte på att den trotsar. För mig är det tillvägagångssättet att likställa med att jag som lärare skulle valsa in i klassrummet, gorma instruktioner till mina elever på Alviska eller Swahili samtidigt som jag gestikulerar lite tafatt och sedan ge dem ett F och en käftsmäll när de inte gör som jag säger. Både löjligt, elakt och ineffektivt.

Något så simpelt som en ”puss på näsan” kan också läras in med duration. Varför? Det gör det lättare att ta söta bilder. 😉

Så, för att sammanfatta!
1. Lär in positionen
2. Belöna djuret rikligt och så pass snabbt att den inte ens hinner tänka på att bryta position. Bara bra saker händer om de stannar i position. Att hålla position är askul.
3. Be hunden att bryta position genom att lägga på frisignal. Gör frisignalen RIKTIGT förstärkande.
4. Bygg duration, på ett sätt som gör att hunden aldrig riktigt kan förvänta sig när nästa belöning kommer, eller hur länge det skall hålla position innan frisignalen kommer.
5. Generalisera för alla typer av störningar du kan tänka dig. Ju konstigare förbipasserande människor tycker att du är, desto bättre!
(Jag kan ha traumatiserat en hel del fotgängare genom att krypa runt på alla fyra i cirklar runt min hund, viftandes på leksaker och skrikandes vitkål! VITKÅL!)
6. Till slut har du en solid beteendekedja: Inta position -> håll position -> bryt position -> BELÖNING!
Belöningen här kan i längden vara vad som helst. Det kan vara godis eller lek, men kan lika gärna vara att få hoppa i badet, springa och leka med en annan hund, eller vad som helst som ditt djur vill göra.
För mina Papegojor duger att få möjlighet att flyga till mig (inkallning) gott som förstärkare för att stanna kvar på sin gren när jag står i köket och skär grönsaker, till exempel. Ta reda på vad ditt djur tycker om att göra och använd det för att förstärka sånt du vill ha mer av, som alltid.

För en mer ingående video där det demonstreras hur du lär ut platsliggning/sittning till just hund, kolla in kikopups fantastiska tutorial!

Lycka till! 🙂

/Steph

ByDjurSmart

Tomt på relationskontot

Jag har en fattig relation med mina djur.

Ja, det är sant. I alla fall om jag skall tro följande stycke som är taget ur en annan blogg:

Tänk dig din egen familj – mamma pappa barn. Inga krav ställs, inga relationer byggs, utan all kommunikation i familjen hanteras med belöningar av olika slag.
Enligt min mening blir det en “fattig” relation.

Författaren fortsätter:

”Sen anser jag det viktigt i kommande relation med hunden, att hunden faktiskt lärt sig att “man kan tvingas till saker även om man inte vill”.
Tänk dig en stor stark ras, som man under två års tid har haft en kravlös relation med. Man har rundat problem och krav enbart med hjälp av fin inlärning och belöningar.
Den hunden, nu två år gammal, tvingas du nu ställa ett krav på.
Den lilla valpen gnäller och valpbiter då du ställer ett krav, den stora och starka två åriga hunden gör samma sak. Men nu är det morr och angrepp (eftersom den blivit starkare).”

Om en inte har erfarenhet av den typen av träning som jag ägnar mig åt och som författaren tafatt försöker att berätta om kan det här verka logiskt. Jag tänkte ägna det här inlägget åt att förklara varför så inte är fallet.

Hur ligger det till, då? Upplys oss!

Hur ligger det till, då? Upplys oss!

”Krav” är till att börja med en rätt godtycklig term som vi måste definiera. Ett krav kan både likställas med ett kriterie; ”du behöver uppvisa den här responsen för att få det du vill ha”, det vill säga ”du måste sitta när jag säger sitt för att jag skall ge dig belöning.” Hunden har alla möjligheter i världen att neka, och så är det med det. Kravet är på prestation, inte deltagande. Detta är ju dock grundpremissen för all typ av träning som bygger på ovan kallad ”fin inlärning med belöningar” så jag förutsätter att det inte är vad som avses. Jag tolkar här ”krav” som ”du måste delta och finna dig i det jag utsätter dig för/göra det jag kräver av dig, annars…” (Fortsätter jag med det jobbiga tills du gör det och slutar protestera, enligt författaren själv.)

Vi som hanterar våra hundar utan tvång leker med dem, promenerar, umgås, vi tränar, vilar tillsammans och gör precis allt sånt som alla ekipage förhoppningsvis gör. Det räcker tydligen inte. Den enda skillnaden från en ”vanlig” hundägare är att vi har en annan filosofi vad gäller hantering och inlärning av nya beteenden. Vi kan alltså dra slutsatsen att författaren menar att det är just förekomsten av krav, enligt resonemanget ovan, som är det som lägger grunden för en ”rik” relation. Genom att lära hunden att vi tänker utsätta den för saker den inte är bekväm med oavsett vad den tycker om det får vi på något vis ett starkare band. Rätta mig gärna om jag uppfattat det fel, men jag förstår inte hur det skall kunna tolkas annorlunda. Detta påstående är heller inte något nytt påhitt, utan ett argument som ofta används av så kallade ”balanserade” tränare som saknar egentliga kunskaper om vad tvångfri träning faktiskt innebär i praktiken.

"Hörrödu! Nu får du faktiskt tvinga mig göra något jag inte vill så att jag kan tycka om dig på riktigt."

”Hörrödu! Nu får du faktiskt tvinga mig göra något jag inte vill så att jag kan tycka om dig på riktigt.”

Negativ förstärkning är alltså det författaren förespråkar för att lära hundar ”stå ut” med hantering. Vi gör det vi gör och ger oss inte förrän hunden slutar kämpa emot; vi ställer krav. (Är du osäker på vad negativ förstärkning innebär kan du läsa mitt inlägg om det här.) Att lära hunden att finna sig i hantering ”med hjälp av belöning” (jag antar att författaren här menar positiv förstärkning) anser författaren är att ”runda av kraven och muta sig fram”. Att jag lär hunden vad som förväntas av den och att tycka om att delta istället för att stå ut med det är alltså att ”runda av krav och muta”. När jag tar fram klosaxen kommer min hund lugnt och lägger sig i mitt knä, och han reser sig inte upp förrän jag ger honom frisignal. Inte för att han måste, utan för att han vill. Hemskt, eller hur.

Här vilar Leslie i knät under ett kloklippningspass första veckan hos mig. Han vet att han kan gå om han vill, men att det är trevligare att ligga kvar.

Här vilar Leslie i knät under ett kloklippningspass första veckan hos mig. Han vet att han kan gå om han vill, men att det är trevligare att ligga kvar.

Vår relation bygger på frivilligt deltagande. Min hund (och mina fåglar för den delen) vet att jag respekterar det han förmedlar till mig. Känner han sig obekväm i något är det ok, och då lägger vi upp träningen så att han känner sig bekväm och kan lyckas istället.
För mig är det just precis det som gör en relation: trevliga upplevelser I varandras sällskap, samspeloch ömsesidig respekt. Ge och ta. Inte att den ena parten ställer krav på den andra och förväntar sig medgörlighet I alla lägen för att. Är det så författaren ser på familjelivet skulle jag inte vilja vara hens barn.  Det jag gör är inte att ”runda av krav och muta”. Kom igen, det är rent av förolämpande! Att göra rumsstädning till en kul och förstärkande aktivitet från början är inte samma sak som att vädja till ungarna att städa sina rum genom att muta med glass efter att de vägrat. Det ena är bra, proaktivt föräldraskap som främjar en god relation, det andra är löjligt och gör raka motsatsen; förstärker att INTE städa rummet, och kommer leda till mer vägran i framtiden, eftersom de tjänar på det. Sådant sysslar vi inte med, för guds skull, och den som påstår något dylikt visar endast på sin egen okunskap.

Den här tomma, oförstående blicken  representerar hur jag känner mig inombords efter att någon förklarat vad som är fel med min träningsfilosofi, utan att ha koll på min träningsfilosofi. Que?

Den här tomma, oförstående blicken representerar hur jag känner mig inombords efter att någon förklarat vad som är fel med min träningsfilosofi, utan att ha koll på min träningsfilosofi. Que?

Det jag arbetar med är tydlig kriteriesättning och klassisk betingning. Jag är tydlig med vilka kriterier som gäller och att ser till att de lönar sig, utan att använda tvång. Det jag också gör är att bilda bestående associationer hos hunden och att bygga upp en rik förstärkningshistoria som gör att den alltid väljer att delta så fort den har chansen.
Just denna förstärkningshistoria och trevliga associationer är också vad som gör att dessa beteenden blir så motståndskraftiga. Har min hund i flera månader fått lära sig att ”klippa klorna är världens roligaste grej” så gör det inte lika mycket om jag råkar klippa i en pulpa. Se det som att du har satt in pengar på ”kloklippningskontot” och sedan gör ett mindre uttag. Om hunden däremot har lärt sig att ”stå ut” med kloklippning och du klipper i pulpan, då är bankkontot tomt redan från början och det är mycket möjligt att hunden inte alls längre finner sig i det, inte för att den inte respekterar dig utan för att den är genuint rädd om sina fötter, och du får börja om med tvingandet från början. Har då hunden hunnit bli ”två år och stark”, som författaren uttrycker det, och dessutom är livrädd, då har du ett rejält problem. Om du inte vet hur du kan jobba för att göra kloklippning trevligt på hundens villkor, det vill säga.

Så här kan det ut när belöningsbaserad träning tillämpas i djurparker, där tvång över huvud taget inte är en möjlighet.

Klicka på videolänken för att läsa mer om just den här träningen.

Vidare verkar inte författaren förstå sig på hur det här med belöningsbaserad träning fungerar i verkligheten. Det går inte ut på att vara en godisautomat i alla situationer, precis som att du när du använder tvång/negativ förstärkning förhoppningsvis inte behöver hålla fast hunden annat än i början av ”träningen”. I början använder jag godis för att lära min hund exakt hur jag vill att den skall agera vid kloklippning. Godisbelöningarna fasas ut efter att beteendet- och den trevliga associationen sitter, och ersätts av funktionella förstärkare; som att kloklippning blir en mysstund med matte. Jag lär hunden att låta mig torka av tassarna med hjälp av matbelöning, sedan fasas det ut till en funktionell förstärkare; att stå kvar i hallen och bli avtorkad belönas i längden med att hunden får gå in i lägenheten. Jag lär hunden att gå bredvid mig genom att belöna rikligt med gott godis i början. I längden fasar jag ut det till den funktionella förstärkaren att få sniffa runt i gräset efteråt.  En del av att vara en bra tränare är att förstå att förstärkning/belöning inte bara är synonymt med godis, kel eller lek.

En till käck grej med att träna så här är något som kallas för generalisering. Tränar du in tillräckligt många varianter av hantering på ett för hunden trevligt sätt generaliserar hunden det snabbt till andra situationer. Min hund vet att om jag hanterar öronen är det trevligt, hanterar jag tassar är det kul, hanterar jag munnen är det kul, så om jag helt plötsligt måste hålla fast svansen är det stor sannolikhet att hundens första reaktion är ”Oj, nu händer något, jag vet inte vad men jag antar att det är chill?”

"Hallå vad gör ni därute, jag vill också träna hovtrim!"

”Hallå vad gör ni därute, jag vill också träna hovtrim!”

Pengarna jag satt in på förtroendebanken genom att visa respekt gör att hunden/geten/papegojan ”står ut” med oönskad hantering betydligt BÄTTRE än den hade gjort annars, i motsats till vad författaren vill påstå. Jag har aldrig i mitt liv varit med om att ett djur som tränats tvång-fritt av någon som vet vad de håller på med har gjort ordentliga utfall då det av någon anledning uppstått en situation där tvång varit det enda alternativet. Och då har jag jobbat med många arter och individer, kan tilläggas. Det jag observerat är raka motsatsen; och detta har också stöd i forskning. Vi vet att djur som upplever mycket kontroll över sin egen situation i vanliga fall har lättare att hantera situationer där de inte har kontroll. Det bli en slags ”immunisering” mot stress.  

En hund som däremot Inte tränas att tycka om hantering belöningsbaserat, och inte heller konsekvent förtryckts med ”krav”/tvång från tidig ålder, ja, DEN kan mycket möjligt bli utåtagerande då den sätts i en pressad situation. Det är en helt annan femma och att dra ner belöningsbaserad hanteringsträning i samma skeppsvrak är rent av fel, och visar på en dålig förståelse för vad det faktiskt är vi sysslar med.

Typ så.

Typ så.

Jag håller fast vid det jag alltid säger. Ju bättre du är som tränare, desto mindre tvång måste du använda för att uppnå önskat resultat. Vissa väljer att använda tvång även fast de inte måste, och må så vara. Men försök inte lyfta metoder som bygger på tvång genom att dra ner oss som lyckas utan det – och kom inte och påstå att vi har en fattig relation med våra djur. Det visar inte bara på okunskap kring vad en ”relation” faktiskt är, det är rent av förolämpande. Där går gränsen.

ByDjurSmart

Förenklad träningsterminologi del 1 – Konsekvenser

När vi pratar om träning och beteende är det väldigt lätt att missförstånd uppstår. När det översätts till verkliga livet och faktisk träning kan missförstådd information i bästa fall leda till att vi inte uppnår resultaten vi önskar, eller i värsta fall till mindre trevliga upplevelser för både tränare och djur.

Ett sätt att förhindra detta är genom att helt enkelt prata samma språk då vi diskuterar beteende! Nu menar jag inte Svenska eller Engelska, utan jag syftar på att använda korrekt träningsterminologi; att prata ”beteendianska”!
Det är lite jobbigt att förstå sig på nya termer för vissa, och det är fullt förståeligt. Det är dock inte särskilt många du behöver lära dig, och den lilla ansträngningen kommer att ge mycket i längden, tro mig!

Blir du lika förskräckt som Leslie när du hör konstiga  facktermer? Lugn!

Blir du lika förskräckt som Leslie när du hör konstiga facktermer? Lugn!

En viktig del av träningsterminologin är de olika konsekvenserna ett beteende kan ha. En konsekvens är vad som helst som händer som följd av ett beteende, och det är konsekvensen som påverkar om beteendet kommer upprepas eller inte. Det finns fyra olika sorters konsekvenser, och har du koll på dessa termer är du på god väg, eftersom dessa styr mer eller mindre allt vi gör, ibland väldigt subtilt, och ibland mindre subtilt!

En av dessa typer av konsekvenser kallas för positiv förstärkning; en term de flesta av er nog har hört tidigare! Så vad betyder det egentligen?

Positiv förstärkning beskriver en konsekvens där någonting läggs till, som ökar sannolikheten för att ett beteende kommer att upprepas mer i framtiden.
Papegojan kliver upp på handen när du sträcker fram den -> Papegojan får en mumsig godis -> sannolikheten ökar att papegojan kliver upp på handen nästa gång du ber hen.
Vi gör något, det lönar sig, så vi vill göra det igen. Rätt simpelt!

Geten Ozzy har lärt sig hoppa upp på stubben med hjälp utav positiv förstärkning - en liten bit getpellets!

Geten Ozzy har lärt sig hoppa upp på stubben med hjälp utav positiv förstärkning – en liten bit getpellets!

…Men sen blir det lite klurigare. Vi har tre konsekvenser till. Förutom positiv förstärkning finns även negativ förstärkning, positiv bestraffning och negativ bestraffning.
…Va?
Det som tenderar att förvirra folk här är användningen av ”positiv” och ”negativ”. Hur kan en bestraffning vara positiv och en förstärkare negativ!?
Frukta icke; jag skall förklara!

Det är så att när det gäller inlärning och beteende så har positiv och negativ INGENTING att göra med huruvida något är bra eller inte. Ingenting.
Istället används de för att beskriva om något läggs till, eller om något tas bort. Om något adderas (+) eller subtraheras (-). Inget mer, inget mindre!
I exemplet ovan förstärkning lades det till ett solrosfrö, därför kallas det positiv förstärkning.
Positiv = Något läggs till
Negativ = Något tas bort  
När vi sedan vet om det är något som läggs till eller tas bort, vill vi också veta vilken effekt det här har på beteendet vi försöker påverka. Här används orden förstärkning och bestraffning.
En förstärkare är något som får ett beteende att förekomma mer, en bestraffare är något som får ett beteende att förekomma mindre. Rätt simpelt, so far!
Låt oss nu sätta ihop dessa termer till de fyra olika konsekvenserna:

Positiv förstärkning: Något läggs till som får ett beteende att förekomma mer
Negativ förstärkning: Något tas bort som får ett beteende att förekomma mer
Positiv bestraffning: Något läggs till som får ett beteende att förekomma mindre
Negativ bestraffning: Något tas bort som får ett beteende att förekomma mindre

De här loripapegojorna har lärt sig att flyga till en speciell gren med hjälp utav positiv förstärkning - de vet att det leder till smaskig nektar ur en spruta! Det gör att de enkelt kan fås att gå in eller ut utan att behöva jagas runt om de till exempel skulle behöva stängas in, och gör dessutom att alla individer enkelt kan räknas in varje dag, även om de bor i en gigantisk voljär med mycket växtlighet att gömma sig bland. :)

De här loripapegojorna har lärt sig att flyga till speciells grenar med hjälp utav positiv förstärkning – de vet att det leder till smaskig nektar ur en spruta!
Det gör att de enkelt kan fås att gå in eller ut utan att behöva jagas runt om de till exempel skulle behöva stängas in, och gör dessutom att alla individer enkelt kan räknas in varje dag, även om de bor i en gigantisk voljär med mycket växtlighet att gömma sig bland. 🙂

Vi har redan ett konkret exempel på positiv förstärkning ovan, så låt oss kika på de andra tre konsekvenserna!

Ett exempel på positiv bestraffning skulle kunna vara att rycka hunden I kopplet när den drar.
Du lägger till något aversivt (oönskat, obehagligt) för att få beteendet att förekomma mindre.
Negativ förstärkning skulle kunna vara att få dina undulater att flyga in I sin bur genom att jaga runt dem med en handduk. När fåglarna till sist går in i buren igen upphör jagandet och handduken tas bort.
Nästa gång du börjar jaga runt dem kommer de troligtvis flyga in I buren ännu snabbare, dvs beteendet förekommer mer eftersom de vet att det jobbiga upphör då.
Ett exempel på negativ bestraffning kan vara att sluta leka, resa dig upp och gå iväg när din valp biter dig I handen.
Genom att ta bort något valpen gillar (ditt sällskap och din uppmärksamhet) så kommer beteendet (lekbitandet) att minska, eftersom valpen vill ha kvar det roliga (dig!).
Ett annat klassiskt exempel är att ta bort friheten att gå ut och leka med vänner om ditt barn inte städar sitt rum, för att få hen att städa när du ber om det.

Det viktiga i den här baletten är att komma ihåg att det aldrig är DU som bestämmer om en konsekvens är en förstärkare eller en bestraffare för ditt djur – det är ditt djur som gör det!
Mången fågelägare som försökt få sin papegoja att vara tyst genom att skrika på den i frustration, men istället fått en överlycklig goja som skriker ännu högre i förtjusning över all uppmärksamhet vet detta. Kel kan användas som förstärkare – men om hunden är obekväm med beröring kommer du inte se någon ökning av beteendet i fråga – kelet fungerar då inte som en förstärkare. Det vi avser som bestraffningar är inte alltid bestraffningar, och det vi avser som förstärkare är inte alltid förstärkare – det är djuret som avgör, och vi ser vad som är vad genom att iaktta effekten det har på beteendet vi försöker påverka och genom att helatiden läsa av våra djurs kroppsspråk.

Här fungerar kel definitivt som en positiv förstärkare för Echo och Eris. Uppfluffad huvud- och nackfjädrar, nerböjd nacke och halvstängda ögon är en papegojas sätt att säga "Aaah, ja, precis där!"

Här fungerar kel definitivt som en positiv förstärkare för Echo och Eris. Uppfluffad huvud- och nackfjädrar, nerböjd nacke och halvstängda ögon är en papegojas sätt att säga ”Aaah, ja, precis där!”

Att ta reda på vilken av de här konsekvenserna som ”matar” ett visst beteende kan ge oss väldigt viktig information rörande våra djurs välmående. Vi vet att om vi i så stor mån som möjligt beter oss för att få/uppnå något önskat/trevligt, i motsats till att bete oss för att undkomma något avserivt/oönskat, då mår vi som bäst, både vi människor och övriga djur. Flyttar sig hunden för att du petar på den och den vill att trycket från din hand ska upphöra (negativ förstärkning) eller flyttar den sig för att du lärt den att det händer trevliga saker om den går undan när du ber den?
Samma beteende men med helt olika mål i sikte. I vilket fall tror du hunden har det trevligast? Hur påverkar det ert förhållande?

Alla konsekvenser är inte skapta lika. Positiv bestraffning och negativ förstärkning fungerar visserligen, men de är svåra att tillämpa korrekt och bär ofta med sig många oönskade bieffekter som kan vara förödande både för djurets välmående och för förhållandet mellan människa och djur. Som tur är har vi en hel uppsjö av andra – trevligare – alternativ att använda oss utav! Mer om detta i senare inlägg. 🙂

Hoppas det här gjorde det enklare att förstå sig på den positiva/negativa djungeln, och att det gjorde din ”beteendianska” lite mer flytande.
Tack för mig, och kom ihåg att vilka konsekvenser vi använder oss utav har stora konsekvenser!

Klick och godis
/Steph

ByDjurSmart

Att ge djuren kontrollen – för bättre resultat, relationer och välfärd

Nej, inte en sån kontroll!

Nej, inte en sån kontroll!

Gillar du att kramas? Jag älskar att kramas. Kramar kan bland annat frigöra oxytocin, ett hormon som får oss att knyta an till andra och känna oss sådär varma, gosiga och kärleksfulla inombords. Jag skulle kunna kramas hela dagen om jag fick bestämma själv! …Men om jag inte fick bestämma själv, då?

Tänk dig att en stor, stark främling sprang upp till dig i en gränd och gav dig en riktigt ordentlig bamsekram. Hen vägrar att släppa och kanske till och med kramar om dig lite hårdare trots att du skriker åt hennom att släppa medans du febrilt sprattlar för att komma loss. Hen har inga onda avsikter över huvud taget, men det vet ju inte du, och faktumet att kramandet fortsätter trots att du gjort allt i din makt för att förklara att du är obekväm i situationen gör dig nog inte särskillt övertygad om att så är fallet heller. Inte så mycket oxytocin där inte, men väl adrenalin och stressresponser galore som kan göra sig påminda flera dagar efteråt.
Själva kramen är i grund och botten densamma och du har inte blivit fysiskt skadad i något av fallen. Trots det är det ena fredagsmys i soffan och det andra som hämtat ur en mardröm. Skillnaden är kontroll.

Getkram? Ja tack!

Frivillig getkram? Ja tack! Tvångskram? Nej tack!

Kontroll är något alla djur naturligt är villiga att arbeta för, precis som mat eller säkerhet. Varför det är så är rätt logiskt, eftersom kontroll över sin situation kan vara skillnaden mellan liv och död i det vilda. Att känna att vi har kontroll kan också öka vårt välbefinnande markant. Alla som oberverat ett barn som upptäcker en lampknapp för första gången och sett deras ansikte skina upp då de insett att de har kraften över ljus och mörker vet vad jag menar. De gör något, och får något att hända. Wow! Den känslan är oerhört förstärkande; att det en gör spelar någon roll. Det känner nog även du som vuxen igen.Massvis av experiment har gjorts för att visa att djur är villiga att offra mycket för den här känslan av kontroll. Både djur och människor är till och med villiga att utsätta sig själva för rätt jobbiga, ibland rent av smärtsamma saker, bara för att känna att de kan påverka vad som händer. Det är rätt fascinerande.

Så vad händer när vi blir nekade kontroll över vår situation? Om vi är för varma utan möjlighet att svalka oss, hungriga utan möjlighet att äta, hålls fast mot vår vilja? Eller kanske vistas vi i en miljö som är så fattig på stimuli att det inte finns möjlighet att göra några val, eller där alldeles för mycket händer som vi inte kan komma undan? Att inte känna kontroll över sin egen situation är själva definitionen av stress. Vill det sig riktigt illa leder det till regelrätt panik.
Förhoppningsvis har väldigt få av oss människor varit i en situation där vi varit helt berövade på kontroll, därför kan det ofta vara väldigt svårt att föreställa sig hur det faktiskt känns. Det är en bra sak, tro mig, för den känslan skulle jag inte önska min värsta fiende, än mindre de djur jag tar hand om! Ändå är det ofta något vi utsätter dem för mer eller mindre rutinmässigt. Ofta helt utan att vara medvetna om det.

Till och med att bli dragen i håret kan vara trevligt. I alla fall om det görs av en busig loripapegoja, och på mina villkor!

Till och med att bli dragen i håret kan vara trevligt. I alla fall om det görs av en busig loripapegoja, och på mina villkor!

Om vi återgår till exemplet i början:
Skulle du tycka att det var mindre jobbigt nästa gång en främling hoppade på dig och höll fast dig mot din vilja trots att du vet att du inte blev fysiskt skadad sist? Det skulle inte jag. Jag skulle knappt våga röra mig utomhus ensam.
Trots det är det precis vad vi förväntar oss att våra djur skall göra.
”Men polly, vi har ju klippt klorna massor av gånger, du vet att det inte är något farligt” – har jag både en och två gånger hört välmenande papegojägare säga till sina livrädda fåglar medan de febrilt kämpar för att komma loss ur handduken de är inlindade i.

Att bada är underbart! ...Men bara om en själv får välja när det är baddags. Annars är det bara ett ofrivilligt, och väldigt obehagligt vattenkrig.

Att bada är underbart! …Men bara om en själv får välja när det är baddags. Annars är det bara ett ofrivilligt, och väldigt obehagligt vattenkrig.

Sanningen är den att det inte spelar någon roll om det har hänt hundra gånger tidigare och fågeln ”vet att inget farligt kommer att hända”. Det resulterar fortfarande i samma fysiologiska responser, och något jättehemskt händer redan i och med att djuret blir fasthållet mot sin vilja!
Vi gör även detta på betydligt mer subtila sätt, genom att förvänta oss att våra djur ska vistas i en alldeles för stimulus-fattig miljö, genom att tvinga upp munnen på hunden så att vi kan titta på tänderna, lyfta upp kaninen trots protester… Allt det här kan verka som ”no big deal” på egen hand, men sett över ett djurs livstid tar vi kontrollen ifrån dem så ofta och så slentrianmässigt att det kan – och ofta har – förödande konsekvenser både för deras välfärd, och för relationen vi försöker ha med djuret. Det är dessutom just denna bristen på kontroll som är grunden till många av de beteendeproblem jag som beteendekonsult kallas in för att hjälpa till med.

Att få munnen inspekterad behöver inte bli en kamp där vi gör saker mot djuret som det inte vill för att vi måste - inte om det tränas in i förväg! Det kan till och med bli till en rolig lek istället.  Dessutom går det inte att tvinga upp käften på en ovillig gris hur mycket du än försöker, inte utan att behöva söva den först!  Grisen Mathias tycker detta blir betydligt trevligare. Och så får en godis också. Win-win!

Att få munnen inspekterad behöver inte bli en kamp där vi gör saker mot djuret som det inte vill för att vi måste – inte om det tränas in i förväg! Det kan till och med bli till en rolig lek istället. Dessutom går det inte att tvinga upp käften på en ovillig gris hur mycket du än försöker, inte utan att behöva söva den först! Grisen Mathias tycker detta blir betydligt trevligare. Och så får en godis också. Win-win!

Så vad ska vi göra? Sluta klippa klorna på våra djur för att det är jobbigt? Aldrig gå till veterinären? Låta dem leva på tårta och köttbullar för att det är vad de skulle välja själva?
Självklart inte. Som tur är är det heller inte de enda valmöjligheterna vi har. Att vi ger våra djur kontroll, det vill säga valmöjligheter, betyder inte att vi måste släppa kontrollen själva. Tvärt om kan det ofta ge oss MER! Mina djur får klorna klippta, blir vägda, går dit jag ber dem, låter mig kolla i munnen och så vidare, utan att jag någonsin behöver tvinga dem och utan bråk. Det vi behöver göra är att vara proaktiva, lära dem vad vi vill, och att det leder till önskvärda konsekvenser om de går med på detta. Vi tränar, med andra ord.

Ju bättre du blir som tränare, desto mindre tvång behöver du använda. Resultatet blir högre livskvalitét för alla inblandade, och ett bättre förhållande mellan människa och djur.

I det här videoklippet får Papegojan Echo klorna klippta, helt frivilligt. Kloklippning är en typisk sån där grej som många djur hatar. Själv är jag övertygad om att det inte är själva kloklippningen som nödvändigtvis är hemsk, utan just bristen på kontroll i samband med den. Tar vi oss tid att proaktivt träna in detta moment, små steg åt gången utan tvång, och visa djuret att det leder till önskvärda konsekvenser, så kan det istället bli till en kul lek som djuret mer än gärna väljer att delta i självmant.

Det absolut bästa du som djurägare kan göra för att öka ditt djurs livskvalitét är alltså att ta ditt djur på allvar. Rädsla och obehag är på riktigt, oavsett om vi som människor tycker det är befogat eller ej. Fråga ofta dig själv hur du kan ge ditt djur mer kontroll över vad som händer det, både i träningen och till vardags, och tänk (och träna!) proaktivt. Vet du att ditt djur kommer att behöva vara med om vissa rutinåtgärder: träna in dem i förväg!
Det fina i baletten är också att ju mer kontroll ett djur upplever att det har över sitt liv, desto bättre klarar det av de situationer då det av någon anledning inte är en möjlighet för djuret att bestämma vad som händer; som under ett eventuellt akutbesök hos veterinären. Även om du inte kan träna inför just ett specifikt moment kommer alltså den träningen du faktiskt kan ägna dig åt göra nytta även i det läget.

Träning handlar om kommunikation. Kommunikation ger kontroll och förståelse.
/Steph

ByDjurSmart

Matbelöningar leder till tjocka, felutfodrade djur! …Eller?

”Du ger honom för mycket godis!”
– Den meningen har jag fått höra både en och två gånger av välmenande vänner och djurägare. Det pratas om våra husdjurs ökade övervikt och hur oansvarigt det är att belöna sina djur med godis.
Med tanke på vilket stort problem fetma och välfärdssjukdomar är bland våra husdjur idag är deras oro helt befogad!

Mm, godis!

Mm, godis!

Så hur mycket godis är för mycket?
Leslie, min storpudel på 6 månader, får ungefär 200 belöningsgodisar om dagen.
Utöver det får han dessutom andra godsaker, som köttiga revben, godis i fodersöksleksaker, en kong fylld med smaskigt köttklegg, och så vidare…
Nu sitter du säkert med hjärtat i halsgropen och undrar om jag inte är riktigt klok, men låt mig förklara innan du ringer djurskyddet. 😉

Det är alltså inte så att jag hux flux trycker i min hund godis dagarna i ända medan jag nöjt ser honom svälla upp till hundversionen av Jabba the hut (http://geekin-out.com/top-twelve-tuesday-3/jabba/), utan godiset han får är givetvis i träningssyfte. Med ”träning” menar jag både formell sådan som när vi tränar in tricks eller lydnad, men han får även godis när jag vill förstärka bra vardagsuppförande såsom att han går fint i kopplet, tar det lugnt inomhus, för att ge honom en bra association till kloklippning… Det mesta jag tycker om att han gör, eller vill få honom att tycka om att göra, helt enkelt.

Men ändå, 200 godisbitar? Hur kan han INTE se ut som Jabba the hut efter en månad med den kosten?
Låt oss först titta på hur 200 godisbitar faktiskt ser ut för en djurtränare!

En godis måste inte vara stor som en val för att vara en effektiv belöning!

En godis måste inte vara stor som en val för att vara en effektiv belöning!

Först och främst, det är inga stora belöningskex eller de enorma godisbitar som ofta ses i djuraffärerna som används. A och O inom djurträning är att det inte är storleken som räknas, utan antalet och kvalitén.
Till mina papegojor använder jag oftast deras dagsranson av nötter och fröer som belöning. Grå jakos är medel-stora papegojor och en passande godis-storlek för dem är ett solrosfrö. …Delat på 3-4 bitar.

Lagom stora belöningsgodisar för en mellan-stor hund.

Lagom stora belöningsgodisar för en mellan-stor hund.

Leslie, min storpudel på 6 månader väger 20kg, och kommer att växa runt 10 kg till innan han är vuxen. Till en hund av hans storlek är bitar av storleken ovan helt lagom, det vill säga inte ens en halv kubikcentimeter i snitt. Ju fler bitar, desto fler repetitioner/chanser att belöna, och desto snabbare inlärning!
Så hur ser egentligen 200 belöningsbitar av den här storleken ut?
IMG_1622

I metallskålen ovan syns 220 belöningsgodisar; en ganska vanlig dagsranson hos oss.
En sak märker du säkert med detsamma: det mesta av det är helt vanligt torrfoder!
Totalt väger allt i skålen 50 gram, varav 30 gram är valptorrfodret som är en helt vanlig del utav Leslies kost. Godisbitarna är i detta fall torkad oxlunga, torkad kyckling/anka och några små ostbitar. De ”godare” godisarna använder jag vid svårare moment, som inlärning av helt nya saker, eller när det är mycket disktraktioner runt omkring oss, t ex för att öva fokus vid hundmöten.
Påsarna med godis som ses på bilden väger tillsammans 450 gram och innehåller över 2500 godisbitar.
Leslie får dagligen 100 gram torrfoder och ca 420 gram färskfoder/barf. Hade han ätit endast torrfoder skulle han ha fått 300 gram/dag, hade han ätit endast färskt skulle han ha fått 600 gram/dag. Han får alltså 1/3 av sin dagsranson som torrfoder, 2/3 som färsk mat.

För bocken Dario duger en halv getpellets alldeles utmärkt som belöning! ...Eller lite kli. Helst både och, förståss. :)

För bocken Dario duger en halv getpellets alldeles utmärkt som belöning! …Eller lite kli. Helst både och, förståss. 🙂

Nu till det viktiga: Leslie får inte 100 gram torrfoder och 420 gram färskfoder OCH godisransonen ni ser i skålen. ”Godiset” är GIVETVIS inräknat i kosten!  Torrfodergodiset dras bort ur torrfodergivan, det torkade köttet, ostbitarna eller vad det nu må vara dras bort ur den färska kosten. Får han 30g torrfoder och 20g köttgodis får han alltså 70g torrfoder och 400g färskfoder istället för de vanliga 420. Superenkelt!
Får han ett revben, eller en fylld kong för att hålla sig sysselsatt, dras det också bort ut dagsgivan. Vanligt djurvett gäller: håll koll på ditt djurs allmäntillstånd, väg det ofta för att upptäcka ev förändringar, och om det behövs: ändra i kosten!  Det är faktiskt inte svårare än så. 🙂

"Godis" måste faktiskt inte vara onyttigt, heller. Kongopapegojan Nova tycker att färsk chilli är det bästa som finns! Fullspäckat med A-vitamin som är viktigt för papegojor, håller henne sysselsatt en bra stund, och är dessutom bra berikning då den måste öppnas, fröerna måste skalas, och så vidare. Och oroa er inte: papegojor har inga receptorer för det starka ämnet i chilli, de kan äta t om de starkaste varianterna som om det vore - precis - godis!

”Godis” måste inte vara onyttigt! Kongopapegojan Nova tycker att färsk chilli är det bästa som finns; fullspäckat med A-vitamin och superbra sysselsättning. (Ekologiska!) Oroa er inte: papegojor har inga receptorer för det starka ämnet i chilli, de kan äta t om de starkaste varianterna som om det vore – precis – godis!

För mig som djurvårdare, där foderberäkningar ingår i yrket är det här en självklarhet. Därför drar jag snabbt öronen till mig då jag hör folk prata om hur belöningsbaserad träning ger tjocka, felfodrade djur och känner mig tvingad att genom detta blogginlägg utbrista i ett stort, rungande ”NOPE!”.
Felutfodring och överutfodring ger felfodrade djur, inte hur du använder djurets dagsranson av art- och individanpassat foder för att belöna bra beteende!

Sedan skall vi heller inte glömma bort det viktigaste: godis är inte allt, utan är egentligen en väldigt liten del utav hela belöningsrepertoaren som vi kan använda för att belöna önskvärt beteende. Mer om alla andra belöningar som finns där ute kommer i ett senare inlägg!

Klick och godis
/Steph